Mamsen ringer: ”Hon är ingen Elvira, hon är en Alice!”
Valpen har levererats lite tidigare än beräknat och mamma låter lika lycklig som en nyförlöst mor. Och precis som med bebisar har valpen redan en egen personlighet. Elvira som passade så fint i teorin blev tydligen helt fel i praktiken. Jag har alltså blivit gudmor till en valp. Det är 35 mil mellan oss och Alice lär vara i tonåren när jag träffar henne första gången. Hon har redan gjort två pölar inomhus, tuggat på telefonsladden och ylat förtvivlat när hon blev lämnad ensam i två minuter.
Jag undrar hur länge det dröjer innan mamma ringer och frågar om jag vill adoptera Alice?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar