måndag 8 juni 2009

Min smygplanterade ros

När jag flyttade till lägenheten för fem år sedan, nyseparerad, utan trädgård och fast besluten att bli en ny människa, kunde jag ändå inte låta bli att en mycket sen försommarkväll smyga iväg till den fula buskrabatten nedanför altanen. Med mig hade jag en liten planteringsspade och en rosbuske jag varit iväg hela vägen till Zetas för att inhandla. Den var vald med omsorg. Det skulle vara en buskros, färgen skulle passa husfasaden, den skulle dofta och vara av en seg och livaktig sort samt klara av konkurrensen från buskarna intill. Så började jag gräva så tyst jag kunde, kämpade med handspaden för att få till en tillräckligt stor grop. Jag planterade rosen, vattnade den och uppmanade den att göra mig glad genom att växa och trivas. Det kändes som en liten symbolhandling - nu skulle mitt nya liv börja.
Här ser ni resultatet! Är inte rosen fulländad så säg? Någon ny människa blev jag nog aldrig men en gladare!

4 kommentarer:

Klimakteriehäxan sa...

Jättefin! Lite civil olydnad skadar sällan! I vår bostadsrättsförening får folk "adoptera" rabatter, med väldigt olika resultat. Men de mest hängivna gör oss andra glada - själv tittar jag hellre på än gräver ...

Annika Estassy sa...

Det var ett bra förslag - att låta intresserade ta sig an en rabatt istället för dessa själslösa som brukar omge vissa hus.

Evas blogg sa...

Men så underbart! Vilken vacker ros. Så bra att du planterade den!

Annika Estassy sa...

Visst var det? Det sägs att det tar en buskros 4 år att visa sitt rätta jag och det stämmer faktiskt även med de buskrosor vi har på landet. Älskar dem!