Anna Wahlgren är i hetluften igen och jag följer den intressanta debatten. Hennes metoder är starkt ifrågasatta av inte minst barnläkare. Samtidigt fortsätter hennes Barnaboken att vara en storsäljare med snart 1 miljon sålda exemplar i Europa. Dess word-of-mouth måste vara fantastisk! Kan verkligen så många föräldrar ha fel?
Barnaboken finns också i min bokhylla. Min son och boken kom ut nästan samtidigt och jag minns att jag först tyckte att Annas råd var toppen. Vi bodde långt från släkten, jag var ofta ensam med två mycket små barn och hennes åsikter var lätta för en ung och osäker mamma att ta till sig; ordning och reda, inget tjafs.
Annas handfasta råd fungerade dock aldrig på mina barn hur bokstavligt jag än försökte följa dem. Jag struntade snart i dem och började lita på min egen intuition istället. Att försöka få dottern att sova enligt Annas beprövade metoder gjorde nog mer skada än nytta. Det var inte att ligga i egen säng och bli tryckt eller buttad på som dottern behövde, utan att få sova hos oss och känna sig trygg. Det visade hon också mycket tydligt genom att så snart hon kunde, krypa ut ur sin lilla säng och komma över till vår. Smart tjej!
I ett långt, mycket långt, alltför långt, inlägg på Newsmill försvarar Anna sina metoder. Jag har läst det ett par gånger men tycker fortfarande att det är ett rätt så förvirrat och illa formulerat inlägg. Anna slår åt alla håll, men mest mot etablissemanget som aldrig accepterat henne och nog aldrig kommer att göra det. Så, vem har rätt, Anna eller etablissemanget? Ingen, eller så båda… Barn och barnuppfostran kan aldrig vara kategorisk. Det finns inget antingen eller, det finns bara individuella lösningar och såväl lärde som olärde kommer att fortsätta tvista om saken.
Själv tänker jag, den dagen det blir dags, bli den mesigaste av far- och mormödrar!
2 kommentarer:
Jag köpte tjocka Doktor Spock-boken och började läsa. Det fanns en mening jag fastnade för: Glöm aldrig att du är expert på ditt eget barn, följ din känsla. Det rådet lydde jag. Nu efteråt vet jag inte ens om meningen finns där, men jag tyckte det var ett så bra råd att jag inte ens läste ut resten av boken. Och Anna Wahlgrens råd är något jag aldrig skulle rekommendera någon att följa. Min intuition säger mig att jag ska lyssna på ett gråtande barn, ge respons när det använder sin röst för att tala om något. Min fasta övertygelse är att man inte kan skämma bort ett spädbarn, man ska ösa kärlek, uppmärksamhet och tid över dem.
Precis så är det - man är expert på sitt eget barn. Och när Anna säger att hennes metoder bara ska användas när inget annat hjälper undrar jag hur det kommer sig att bebisen överhuvudtaget hamnat i ett hysteriskt tillstånd... Att ha en bebis är att kånka, bära och vyssja.
Skicka en kommentar