Trendigt för vissa, nostalgi för mig

Träskor har alltid varit ett inslag i min skohylla. Trendigt eller inte, fotriktigt eller inte, det har inte spelat någon roll.

Det finns en diabild på mig när jag sex år gammal ska uppträda för första gången – jag dansade nämligen balett i många år. Min bästa kompis på den tiden, söta och knubbiga Valérie, skulle vara fé. Hennes kläder var glittriga och fina. Hon hade ett trollspö och silverballerinor. Och smilgropar. Jag älskade henne men var samtidigt grymt avundsjuk. Än i dag minns jag hur det kändes att själv bara vara klädd i vippkjol, blus och träskor. Jag skulle nämligen dansa en mazurka och då passar det inte riktigt med féutstyrsel... När jag tittar på bilden idag ser jag någonting helt annat än då. Jag ser en söt och späd lintott till tös med korkskruvar i håret och ett ängsligt leende, klädd i en hemmasydd, mycket vacker rödblommig kjol med snörning och hög midja, samt en vacker vit blus med puffärmar, även den ett resultat av en mammas flinka fingrar. På fötterna har hon ett par knallröda svenska träskor som släkten i Hälsingland skickat ner hela vägen till Afrika enkom för detta tillfälle.

Jag skämdes dock för mina exotiska röda träskor och så snart det gick bytte jag bort dem mot ett par svarta lackskor i plast med metallspänne och klack. Jag trodde mamsen skulle få slag och nästa dag var det bara att byta tillbaka, till min lilla senegalesiska klasskompis stora sorg; träskorna hade gjort succé i hennes hemby.
För mig är träskor lika med sommar. På 70-talet hade jag precis som alla andra svenska tonåringar platåträskor. Mina var vita med en sirlig blomranka på.

Nu har träskor blivit trendiga och jag har precis beställt nya på nätet; ett par blommiga och ett par högklackade. Det gick bara inte att låta bli!