Förra sommaren blev vi bästisar med en liten ekorre. För hans skull såg vi till att alltid ha färskt dricksvatten i fågelbadet. Vi lade fram nötter av olika slag, vi satt alldeles stilla när den nyfiket kikade fram bakom en gren för att kolla in oss, och lyckan var total när den vågade sig ända fram till våra fötter.
För ett tag sedan berättade grannarna den sorgliga nyheten att de hittat en drunknad ekorre i sin regnvattentunna. ”Mördare!” väste jag, och T tog sig åt hjärtat. Så var den sommaren förstörd, tänkte vi. Men idag såg jag vår ekorre igen, pigg och kry, stöttande sitt lilla ben och den långa ludna svansen. Kanske att den återuppstod under Kristi Himmelfärdshelgen förra månaden? Eller så skickades sonen ner för att trösta oss.
Grannarna är därmed förlåtna och friden har återigen lagt sig över semesterbyn.
4 kommentarer:
Vilken fin litet kurre. Jag tycker jag ser alltmer ekorrar, vet inte om det beror på att jag är ute mer i naturen eller om de verkligen ökat i antal.
Igår sprang en kurre över vägen framför min bil. Som väl var så såg jag den i tid och kunde både sakta in farten och väja litet. Smådjuren lever ett farligt liv där vi människor far fram...
Söt! jag har också små ekorrar som skuttar omkring på landet och blir varje gång lika glad - var det inte något om en ekorre som dog men återuppstod i en Muminbok - eller har jag bara drömt det?
Ja, de är söta!
Hum, jag har ju inte läst Muminböckerna - du får bläddra och kolla!
Alltså - Muminböckerna, de är så bra! jag läser om dem då och då, de handlar om livet. Underfundiga och ljuvliga. Kanske ett högläsningsprojekt för dig och T tillsammans en ljuv sommarkväll? Bara en tanke ...
Skicka en kommentar