söndag 2 augusti 2009

Tillbaka från Valley of Light

Systerdottern Minou, 2 år, släktens minsting. Kan man vara sötare?

Varje gång jag åker från släkten och Ljusdal tänker jag att jag borde stannat lite längre. Jag kommer dit med mitt Stockholmstempo i kroppen och blir lätt otålig. Jag hann ju knappt prata med Mamsen! Symptomatisk för såväl mig som T samt min bror som också var där, är att vi alltid blir så otroligt trötta när vi kommer dit! Jag somnade i Mamsens hammock en eftermiddag och bror gjorde det dagen efter, med en av hundarna bredvid sig. T gick helt sonika och lade sig i Mamsens säng för att "vila" en stund... Kan det vara någonting med luften? Eller är det helt enkelt så att det är först när vi tvingas slappna av, när det inte finns så mycket att göra som tröttheten sätter in? För så ansträngande är det inte att umgås med släkten.

2 kommentarer:

www.evaswedenmark.blogspot.se sa...

Jag kan inte förklara det. Men jag vet att det var samma sak,alltid, när vi kom till min mamma. Jag sov. K. sov. Det var en sådan skillnad i livstempo.

Annika Estassy sa...

Ja, jag brukar tänka på det när jag står i en kassakö och kommer på mig själv att bli irriterad över att kassörskan pratar med kunderna, trots att jag egentligen gillar det! Lugnare tempo skulle vi alla må bra av.