fredag 11 september 2009

Jag är en smitare

Ett praktexemplar av arten rojsagum ordinarum eller oväsum totalum som T kallar det...

Vi har inte åkt ut till stugan på tre veckor och när vi kliver ur bilen undrar vi om gräsplätten förvandlats till hö, om plommonträdets grenar brutits av, om mördarsniglarna utplånat blommorna, om den läckande packningen i badrummet helt gett upp så att vi har värsta översvämningen... Det är alltid lite nervöst att komma ut till Vätö när vi varit borta en längre tid. Men allting ser fint ut, förutom att den lilla flaggan blåst iväg någonstans (vi hittar den sedan under farstubron) och att gräset behöver klippas - förstås. Annars är allt lika härligt som alltid. Dock är sommaren över.

I morgon är det städdag i området och då kommer alla männen ut med röjsågarna i högsta hugg. Inte T dock som är gravt allergisk mot röjsågar.
I vanliga fall brukar jag hålla mig undan när det är städdag, tycker att det räcker med att T håller ställningarna. Han är både trevlig och social och jobbar dessutom hårt. Men nu är jag ju sekreterare i samfälligheten och jag antar att det hör till god ton att åtminstone visa sig en stund? Det kanske inte räcker att ha skrivit kallelsen, jag måste föregå med gott exempel. Jag är verkligen usuel på att föregå med gott exempel, jag är en typisk smitare... Ju äldre jag blir, desto bättre blir jag på att hålla mig undan när det vankas tråkiga saker.
Du som läser detta - radera det omedelbart från ditt minne, jag vill inte ha några vittnen.

3 kommentarer:

Evas värld sa...

Idag var sopbåten på min ö så jag har just lyckats bli av med mängder av märkligt skräp som samlats i bodarna under längre tid. Skönt! Det ser nästan städat ut. Bra känsla.

Maria Björkman sa...

Jag älskar din uppriktiga smitarmentalitet. Jag känner nämligen så himla väl igen mig...! Så länge det finns andra som gör sånt där med glädje, så behövs det väl inte såna som vi?

Annika sa...

Eva, jag önskar att även vi hade en sopbåt som kom och hämtade allt skräp! Nu får vi lov att vänta på grovsophämtningen två (2!) gånger per år.
Maria - precis! Alla räcker upp handen så glatt när arbetsuppgifterna ska fördelas och jag väntar till sist och tänker att ha jag tur finns det inget jobb kvar åt mig...