måndag 7 september 2009
Jag, kroniskt sjuk?
Jag som aldrig är sjuk måste då givetvis drabbas av en kronisk sjukdom istället, ett elände som dessutom upptäcktes av en fransk läkare 1861! Menières sjukdom heter åkomman vars symptom jag drabbades av för andra gången (första gången var en nyårsdag för fyra år sedan) när vi var i Frankrike. Kände av någonting konstigt i ena örat under natten och det började susa i det. När jag sedan skulle stiga upp var det omöjligt; hela rummet, ja hela världen, snurrade i en hiskelig fart och åt alla håll samtidigt. Jag kunde inte gå utan att hålla mig i väggarna. Sedan kom ett mycket kraftigt illamående, kräkningar i flera timmar, ljud- och ljuskänslighet osv. Skrämde nästan slag på stackars T som ju inte är van vid att se mig dålig. Så småningom slutade yrseln och allt blev som vanligt igen förutom en stor trötthet. Nu vet jag att besvären orsakas av ett felaktigt vätsketryck i inneörat som innebär att det uppstår en övergående förgiftningsreaktion i balansorganet. Jag vet också att jag så småningom riskerar en hörselnedsättning. Nåväl – så länge jag inte blir blind så… Tydligen drabbas personer med s k typ A-personlighet oftare. Det är de duktiga, drivande och ambitiösa personerna med höga krav på sig själv och på sin omgivning. Jaha, är inte det typiskt så säg? Och jag som alltid varit – och är – otroligt skeptisk till psykosomatiska besvär! I Frankrike rekommenderas man att undvika salt (inga problem), kaffe (lätt!), te (mindre lätt!) samt... choklad! Det senare är helt uteslutet för min del. Choklad tänker jag fortsätta äta, även om jag så ska kräkas upp gallan på kuppen.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
9 kommentarer:
Det låter riktigt jobbigt, Annika. Jag hoppas du slipper nya anfall, flera jag har i min omgivning känner bara av sjukdomen mycket sällan. Men det är en chock när ens kropp drabbas av något oväntat. I en tid av svår yttre stress fick jag idiopatisk trombocytopeni - ingen kunde förklara varför men jag visste att jag levde under fruktansvärd yttre stress som jag måste handskas med. Så är det inte för dig vad jag förstår av din harmoniska blogg, livet verkar så fint och jag hoppas med dig att det här anfallet var ett undantag.
Tack Eva, nej jag känner inte alls av någon skadlig stress så jag tror att anfallen har fysiska orsaker, att jag flög kanske? Idiopatisk trombocytopeni låter otäckt, det ska du se till att inte få några fler gånger.
Stackars dig, jag håller med T, du är alltid så pigg! Hoppas att det dröjer minst fyra år till...Beundrade bilderna från Frankrike, verkligen charmigt och så annorlunda att ha en kär storfamilj i ett annat land. Vad aktiva ni verkar ha varit, 12 km kanot verkar jobbigt:-).
Kram och välkomna tillbaka! Hoppas-vi-ses-snart-kanske-en-bio? Inger
Definitivt bio Inger! Om du överlever Tom Jones... ;-)
Jag tror att ett liv fyllt med glädje och musik, böcker och teater och en dos kärlek och vänskap gör att vi håller oss friska som nötkärnor, Annika!
Tror att det kan vara flygresan som utlöst det hela. F ö tycker jag det verkar som om du lever ett harmoniskt liv utan stress. Jobbigt måste det vara, att få liknande anfall. Hoppas att de håller sig borta for ever!
Tack för alla sympatiyttringar! Eva, jag röstar också på flygresan.
Eva, kultur, kärlek och vänskap är livets salt!
Hej! Här har du en till med samma sjukdom... Googlade lite efter bloggar att läsa men det finns inte så många aktiva just nu. Så hittade jag dig. Kikar runt lite i din värld.
Hej Sandra! Skönt på sätt och vis att vi är flera... Jag har inte haft några anfall sen den gången och hoppas att det dröjer länge tills nästa. Sköt om dig!
Skicka en kommentar