Mina barns dagisalster försvann i någon flytt. Det gjorde även tråkigt nog en massa brev som jag skrev som ung och som mottagaren gav mig tillbaka (på den tiden skrev man ju pappersbrev till varandra). Det hade varit så roligt att ha dem kvar och läsa om mitt liv och funderingar som 20-åring. Under min tid som student skrev jag brev regelbundet en gång i veckan. Det blir en hel del brev det på tre år! Men som sagt, allt är borta. Kanske dyker de plötsligt upp om jag blir lika berömd som Ingmar Bergman? Då kanske någon får för sig att auktionera bort mina privata ägodelar. Jag undrar hur mycket min pincett skulle inbringa?
Men att sälja en liten pappersdjävul som ett barn gjort och gett mig – nej, det skulle jag inte vilja att man gjorde. Jag skulle föredra att spratteldjävulen lämnades tillbaka till dess skapare.
Men att sälja en liten pappersdjävul som ett barn gjort och gett mig – nej, det skulle jag inte vilja att man gjorde. Jag skulle föredra att spratteldjävulen lämnades tillbaka till dess skapare.
Fast det är klart – det kanske är barnbarnet som satt ut djävulen till försäljning...
5 kommentarer:
Men 29 000!!!!
Jag vet, det är helt sanslöst! Om det ändå var IB som själv gjort den... Undrar vem som köpte den och framför allt - varför?
Jaa du, det kan man undra.
Knäppt tycker jag, såg ni förresten filmen med Bergmans hushållerska - som han aldrig ens hörde av sig till när hon slutade mot hans vilja, det var rätt skakande tycker jag.
Nej jag såg den inte men fick den berättad för mig av arbetskamraterna. De reagerade som du Eva och tyckte att hon blev väldigt illa behandlad.
Skicka en kommentar