Det är vinter och iskylan är på väg.

Det känns tryggt och bra att bo i ett land där den största faran inte är krig, svält eller sjukdomar utan vädret. Först var det snön. Nu är det den annalkande iskylan. Tidningarna lär mig hur jag ska skydda mig mot den; klä på mig men inte för mycket, använda mössa och långkalsonger, se till att lätta på ytterkläderna när jag åker tunnelbana, ha bra skor. Idel nyheter ...

Jag känner mig omhändertagen och tackar för såväl varningar som goda råd. Jag är samtidigt ytterst tacksam för att vi har Golfströmmen i närheten. Utan den skulle läget vara ett helt annat, då skulle vi få känna på äkta iskyla. Dygnsmedeltemperaturen i Stockholm under januari lär vara 20 grader högre än på motsvarande breddgrad i Kanada. För att inte tala om Umeå med en medeltemperatur i januari som är 40 grader varmare än det extrema köldhålet Ojmjakon i Sibirien!

Det får mig att minnas en barndomsjul i Hälsingland då vi flög upp från Senegal. Lokaltidningen gjorde ett reportage om den exotiska familjen som på några timmar bytte +37 grader till -37 grader. Pappsen sprang ut i tofflor och pyjamas bara för att få känna hur -37 grader kändes.

Det kändes.