Vi har sett en film som kritikerrosats och jag undrar om det är samma film vi sett. Visst är Bright Star en vacker och välspelad berättelse men tyvärr själslös. Den som inte kan sin John Keats (1795–1821) gör sig icke besvär. Här kommer därför lite bakgrundsfakta: Keats dog blott 25 år gammal, övertygad om att han var en misslyckad poet. Idag är han högromantikens främste företrädare. I tre års tid och fram till sin död var Keats passionerat förälskad i den vackra Fanny Brawne.
Att det var just tre år fick jag läsa mig till efteråt – själva filmens alla årstidsväxlingar samtidigt som inget barn tycks bli äldre gjorde mig bara förvirrad. Inte heller blev jag berörd av den olyckliga kärlekshistorien, trots att jag i vanliga fall snyftar för ingenting. Allt är fantatiskt vackert; människorna, scenografin, landskapet. Skönast är Abbie Cornish som spelar Fanny. Hennes kreationer är en fröjd för ögat – tydligen var Fanny väldigt flink med nål och tråd. Men för mig blir det alltså inget mer än ett mycket vackert och lite tråkigt kärleksdrama. Karaktärerna bottnar inte och jag är till slut mer bekymrad över hur det ska gå för den stackars lillebror som iaktar allt men knappt har en enda replik, än för kärleksparet.
6 kommentarer:
Men oj! Jag ska snart se den, sen får vi jämföra intryck!
Gör det Eva, det ska bli spännande att se om du blir mer berörd än jag. Endast en scen framkallade tårar - du får gissa vilken när du sett filmen!
Vet inte om jag ens vill se den efter Din beskrivning. Kanske hyr den på dvd när den släpps.
Däremot såg jag "Jag som älskat Dig så länge" häromdagen och precis som Du, grät jag floder. Det är det enkla som berör, och jag bara älskar franska och italienska filmer.
Vad härligt Pia att du grät, ett tecken på att filmen nådde fram!
Ja se det var en riktigt tråkig film som inte lockade fram minsta tår ur mig som annars är så lättrörd, som inte engagerade utan snarare tråkade ut mig. När jag gick ut från biografen hade jag redan glömt den. En gång skrattade jag till /koffertbruna ögon/ ingen gång grät jag. Men en okänd kvinna bredvid mig på biografen grät floder så vi är olika. Vilken besvikelse. Tur att du varnat mig lite ändå!
Alltid lika tråkigt när en film inte motsvarar förväntningarna. Jag fällde en liten tår på slutet, efter att Fanny fått besked om Keats död...
Skicka en kommentar