Det fanns en tid när jag julpysslade. Resultatet har jag kvar trots att det nog gått 15 år sedan jag senast satt och formade cernitlera, brände figurerna i köksugnen och målade dem med hobbyfärg. Pilligt men roligt. Och gud nåde mig om tomtarna och luciatåget inte står på fläkthyllan när sonen kommer hem till jul! Han må vara 23 år men vissa saker får jag absolut inte ändra på, oavsett var vi bor och hur gamla vi blir.
7 kommentarer:
Vilka gulliga tomtar! Ja så är det, vissa saker ska finnas kvar, för alltid.
Såå - du HAR en sån pysslig sida du också? Även jag, även om jag får gräva djupt för att väcka upp den.
Berätta det inte för någon Maria men faktum är att jag är rätt så händig och kan mer än vad jag visar. Men som sagt - håll det för dig själv...
Vilka fina tomtar Annika! Jag är särskilt förtjust i den surmulna tomten på övre raden, han som sitter med armarna i kors. Den ängsliga lilla tärnan till vänster om Lucia fångar också mitt intresse. Vadan deras humör och oro?
Det kan hända saker med cernitleran när den kommer in i ugnen och figurerna ändrar ibland lite skepnad. Tärnan var en jungfru när hon åkte in men kom ut synnerligen höggravid efter att ha haft lite kul med en av tomtarna. Snacka om bulle i ugnen! Så hon står där med armarna över magen och hoppas ängsligt att ingen ska märka hennes tillstånd...
Den sura tomten finns med för att ge lite balans åt allt julmys och såväl tomteluvan som mungiporna slokar på honom. Kanske en freudansk avbild av mitt dåvarande känslotillstånd? Han är faktiskt sonens favorittomte!
Ha ha ha! Underbart! Vilka härliga bakgrundshistorier. Kanske inte just om ditt känslotillstånd, men tänk att av något, som under en tid i ditt liv kändes svårt, har det blivit något så bra som den surmulna lilla tomten, som dessutom är din sons favorit. Och så även min!
Inget ont som inte har något gott med sig, för att dra till med en gammal klyscha. ;)
:)
Skicka en kommentar