Medan T försvann in i stugan för att elda i kaminen och ordna med lunchen gick jag ut för att skotta, ge småfåglarna mat samt ta lite bilder. Det har snöat en del sedan vi var här senast och det är ljust och vackert.
Solen skiner samtidigt som det snöar. Stugan känns lika välkomnande som alltid. Jag tror faktiskt att den blir glad av att vi är här, den tycker nog lika mycket om oss som vi tycker om den. För visst kan väl även en liten stuga ha en själ?
4 kommentarer:
Så är det Annika; hus ska bebos, dom behöver oss människor.
Du får inte på något sätt tro att jag förföljer dig, men jag faktiskt i Lunda just nu... Jag och min mor hjälper mormor med fotosortering över helgen. Visst är det sanslöst vackert!
Maria, detta måste vara ett tecken! :) Och ja, det är sanslöst vackert ute.
Vilka fina bilder Annika, och det är klart att stugan längtar efter er. Mitt lilla hus längtar efter mig också, jag har inte ens beundrat min nya veranda som blev klar när jag var i Vietnam. Längtar ut men just nu är livet inte sånt att jag har något bra ö-sällskap. Vad fint ni verkar ha det, du och T. Inläggen du skriver andas en sån härlig harmoni.
Tänk Eva att du har en hel ny veranda som väntar på dig när det blir vår! Det är härligt att komma ut även när det är vinter för att se att allting är som det ska. Den stora längtan brukar dock infinna sig när det blivit vår...
Skicka en kommentar