tisdag 16 februari 2010

Tänkvärt

“Jag möter människor som har 30 års-kriser, 40 års-kriser och 50 års-kriser. Jag tycker det är bra att man regelbundet ifrågasätter sitt liv. Men 60 års-kriser har jag aldrig stött på. Man kan fundera på vad det beror på – kanske att man endast har 5 år kvar att jobba?” Per Naroskin

5 kommentarer:

Anonym sa...

Man kanske vet att kriserna inte gör så mycket nytta? I det stora hela menar jag, kan det tänkas att man har lite andra perspektiv?

Anonym sa...

Kriser kan nog komma när man minst anar det. Vare sig man är 20 eller 60. Å det gäller nog att leva livet så mycket det går oavsett.

Synd bara att en del låter livet vänta i väntan på pension:-)

tankar från mitt fönster sa...

Det stämmer inte in på mig! Jag har inte haft, 30, 40 eller 50-årskris, baravid 60, förmodligen för att jag ville fortsätta att jobba! Fast nu vid 70 trivs jag jättebra och har extrajobb.

Annika Estassy sa...

Visst får vi andra perspektiv med tiden, och såväl jobb som frånvaro av jobb har stor betydelse för vår hälsa. Och inte ska man låta livet vänta till pensioneringen - vem vet hur länge man lever! Det får mig att tänka på en boktitel; "Livet är det som pågår medan vi sysslar med annat" av Lennart Hagerfors.
Förresten Kajsastina så saknar min svärmor, 76 år, fortfarande sitt yrkesliv, sina arbetskamrater och alla rutinerna, inklusive att ta pendeltåget till jobbet varje morgon!

Granne med potatisodlaren sa...

Eller så är det barnbarnen som kommer och tar plats. Jag har märkt att mina vänner som blivit mormor/morfar och farmor/farfar har så mycket att glädjas åt att det inte finns tid för kriser.
En person som jag känt sa så här tvärtemot mina teorier när han var 86:
Det var den värsta dagen i mitt liv när jag gick i pension och fyllde 62. Sen dess har jag saknat allt. Jobbet, arbetskamraterna och att vara någon.
Sensmoralen skulle kunna vara att akta sig noga för att leva för jobbet.