lördag 8 maj 2010

Det var en gång en tall…

DSCN5295Det var en gång en stor, ensam och ful tall som stod farligt nära en liten, liten stuga. Eftersom människorna som bor i stugan är trädkramare gruvade de sig  i flera år innan de till slut bestämde sig för att låta en skogshuggare fälla stortallen. Nu är det gjort. Det blev tomt. Men det blev också ljusare, öppnare och människorna i stugan behöver inte längre oroa sig när stormvindarna med full kraft kastar sig över slänten. De kommer dessutom att ha ved i flera år framöver. Den ska bara huggas först…
Etiketter: , ,

5 kommentarer:

www.evaswedenmark.blogspot.se sa...

Förstår dig. Jag tycker inte alls om ljudet när man fäller ett stort träd, det är sorgligt på något sätt att fälla något som växt så länge. Men ibland måste man och grattis till mera ljus!

5/08/2010 9:03 fm
Monika Häägg sa...

Förstår precis det där med att såga i träd. En gång gick jag genom ett litet skogsparti som alldeles nyss blivit nerhugget. De stora träden låg där och jag hörde hur de jämrade sig. Det där vågar jag knappt berätta för någon. De tror inte jag är riktigt klok.
Men ibland är det nog nödvändigt att hugga till...

5/08/2010 4:26 em
Annika Estassy sa...

Det värsta jag vet är människor som maniskt tar bort träd från sina tomter utan att visa minsta respekt för att träden funnits där under ett par generationer. Vår stackars tall var nog 150 år och jag är glad att jag inte var där när den fälldes. Jag tror säkert att även jag hade hört den jämra sig. Men som sagt, ibland måste man hugga till. Och för varje träd som försvinner planterar vi ett nytt, om än inte en tall...

5/08/2010 4:59 em
Johan sa...

ojojoj, det var inte schysst mot trädet inte :(
Vad kommer nu Linus säga ;)

johan

5/09/2010 10:12 fm
Pia sa...

Stackar tallen... men det hade nog gjort ännu mera ont i de gamla rötterna om de ryckts upp en stormig dag och fallit ner mot Ert hus!

5/09/2010 9:14 em

Skicka en kommentar

Prenumerera på: Kommentarer till inlägget (Atom)