tisdag 12 oktober 2010

"Primater är vi allihopa" som min kursledare sade.

Ylva lade märke till honom så fort han kom in i den stimmiga lokalen och bestämde sig ögonblickligen: Han skulle det bli. Han var lång och smärt med markerade drag och smilgropar under skäggstubben. Han var inte bildskön, ansiktet var för asymmetrisk för det, men hela han utstrålade livsglädje och en självsäker charm. Hon tyckte om hans sätt att röra sig, hur han stoppade in den vita skjortan i Levisjeansen och rullade upp ärmarna över de solbrända armarna. En tunn guldkedja glimmade till runt halsen men ringfingret var tomt. Ylva kände hur äggstockarna drog ihop sig.
”Har du spanat in någon?”
Lena hade förargligt nog lagt märke till hur Ylva under en längre stund sneglat åt ett och samma håll. Lena ansågs vara den snyggaste av dem två och det gällde att lura bort henne från bytet.
”Ser du de där två killarna där borta? Jag tycker att den ljusa ser riktigt trevlig ut.”
Lena kisade och försökte se vem Ylva menade. Hon var något närsynt men vägrade ha glasögonen på sig när hon gick ut på krogen. Av någon outgrundlig anledning brukade männen tycka att Lenas kisande var oemotståndligt. Ylva hade trots sin perfekta syn försökt sig på samma sak men hade mer sett ut som en blind mullvad än en spinnande kattunge.
”Menar du killen i läderjackan som precis kom in tillsammans med sin kompis?” frågade Lena och pekade lite diskret.
”Just precis” nickade Ylva. Hon visste att Lena föredrog ljusa män men fick hon nys om att det var den mörkare hon själv lagt märke till skulle Lena inte kunna låta bli att börja med sina förförelsekonster. Inte av elakhet utan för att Lena var sådan, hon var alltid tvungen att testa sin dragningskraft. När det väl var gjort tappade hon intresset, matchen var över. Ylva kände sig klumpig bredvid Lenas nätta uppenbarelse. Hennes självkänsla var inte den bästa men hon dolde det bakom ett glatt, energiskt sätt och moderiktiga kläder. Mörkret som fanns inom henne fick inte märkas.
Egentligen borde hon kommit hit utan Lena för att slippa jämförelsen men hon hade inte vågat. En man kunde gå ut ensam utan att någon kastade undrande blickar men för en kvinna tedde det sig mer desperat än naturligt.

De båda männen ställde in kursen mot den populära bardisken och det gjorde även Ylva och Lena. På krogen rådde djungelns lag. Männen var för få, kvinnorna för många och konkurrensen stenhård. Precis som Ylva förutspått såg Lena till att stöta ihop med killen i skinnjackan.
”Hoppsan, förlåt! Hoppas jag inte gjorde illa dig” ursäktade han sig artigt.
Lena titta upp med huvudet på sned, kisade lite och log. Hon var så utstuderad flirtig att Ylva nästan skämdes.
”Inte alls, det är nog jag som ska be om ursäkt, jag såg dig inte” svarade hon och burrade upp sitt mörka hår.
Inte kunde han väl gå på det gamla hårtricket, tänkte Ylva fascinerat, men jo, det kunde han.

En stund senare stod de alla fyra längre in i lokalen med varsin öl i handen och försökte bekanta sig med varandra trots den höga ljudnivån. Namn, yrke och bostadsort, och nej, vi brukar inte gå hit så ofta, inte riktigt vår stil men ibland kan det vara lite kul. Nej, inga barn och inga partners hemma, vi väntar fortfarande på den rätta, ha ha. Jodå, musiken är väl okej och ja tack, visst kan vi tänka oss en öl till.

Medan Lena var i full färd med att förföra Peter, visade Ylva sitt gladaste jag för Niklas. Inte vara för ivrig bara, inte avslöja hur attraherad hon var av honom, hur hans röst fick henne att rysa till. Låta honom tro att det var han som höll i rodret och att hon var den perfekta matrosen för honom. Absolut inte följa honom hem utan istället få honom att vilja träffa henne igen.

Lena och Peter försvann snart i en taxi och Niklas bad om Ylvas telefonnummer. Hade hon tid att ses redan i morgon? Det skulle bli fint väder och de kunde kanske ta en promenad tillsammans? Prata lite mer över en fika? Ylva förstod att hon fått honom på kroken. Nu gällde det att hala in honom långsamt så tyvärr, i morgon var hon upptagen men senare i veckan skulle det nog gå bra. Han kunde ju höra av sig så de fick komma överens om en lämplig tid.

Ylva och Niklas skildes åt med en kram och Ylva undvek att vända sig om när hon gick mot tunnelbanan på höga klackar, med svängande kjol och flygande hår. Som sagt, inte verka för angelägen. Det skulle inte bli någon tillfällig romans denna gång. Äggstockarna hade sagt sitt – Niklas skulle bli en perfekt pappa.

10 kommentarer:

Jenny Lindgren sa...

Underbart skrivet Annika! Så på pricken igenkännande. Vill veta fortsättningen på den här historien. Får Ylva sin Niklas och är han allt hon hoppats på? Är han den rätte? Fortsätt skriv för guds skull!

Rose-Mari sa...

Härligt - även jag blir nyfiken på fortsättningen :)

carina@pocolococreativo sa...

Härligt!

Annika sa...

Det kommer att bli så mycket elände så... :)

Pia sa...

Härligt skrivet! Håller med tidigare talare, ska bli så roligt att följa och hoppas att Du fortsätter att dela med Dig! :)

Annika sa...

Just nu handlar det mycket om skrivövningar men vem vet...

Jenny Lindgren sa...

Talang saknas inte i alla fall.

Annika sa...

Tack Jenny, vill du bli min redaktör? :)

Jenny Lindgren sa...

Mer än gärna! :)

Annika sa...

It's a deal!