tisdag 21 december 2010

Syrsan och Myran, det är jag det.

Syrsan tänkte blott på sång Sommarn lång.
Men när höstens vindar tjöto Både mygg och maskar tröto.
Hungrig var hon. Ingenstans ens den minsta matbit fanns.
Goda råd befunnos dyra. För sin granne, en fru Myra
Klagar hon till sist sin nöd: ”Låna mig en smula bröd
Över vintern: jag är just i, lite knipa. Till augusti
Gäldar jag, på syrso-ed, kapital och ränta med”.
Myrors fel är ej att slösa:”Vad har Fröken sommarn lång
sysslat med för näringsfång?” frågar hon den medellösa
”Ack jag sjöng, min bästa fru, bara sjöng som syrsor göra”!
”Sjöng Ni? Fägnar mig att höra. Då får Fröken dansa nu!”

Det bor en syrsa OCH en myra i mig. Undrar vad La Fontaine skulle tyckt om det?

2 kommentarer:

kajsastina sa...

Fint poem. Det är jättesvårt att rimma tycker jag. Underfundig text!
Ha en skön julhelg!
kram

Annika sa...

Detsamma till dig! När jag gick i skolan i Frankrike fick vi lära oss La Fontaines fabler utantill. Jag minns fortfarande delar av dem!