tisdag 21 februari 2012

Manuspitch i Göteborg

Kabusa utlyste manuspitch i Göteborg och jag tänkte att, why not, det kan vara en intressant upplevelse. Roligare på något vis att få sitta ansikte mot ansikte med en redaktör än att skicka in en pappersbunt, helt anonymt. Dessutom fyller sonen år idag = turdag.

Att försöka sälja in sitt manus på 5 minuter är ... inte lätt. Särskilt inte när man kommer dit strax innan utsatt tid, svettig och med en frisyr som Göteborgsvindarna gjort mycket intressant. Har ni försökt att koncentrera er när inte håret varit hundra? Jag kan det i varje fall inte.

Dessutom - nästa gång jag måste till en okänd adress SKA jag kolla upp den ordentligt, innan. Men att lyckas snurra runt Järntorget i 45 minuter utan att hitta rätt måste ändå betraktas som en bedrift.

"Ta en semla", sa den snälla unga kvinnan som släppte in mig till slut.
"Kanske senare", svarade jag.
Någon semla blev det dock inte eftersom jag efter välförättat värv endast hade 15 minuter på mig att lämna byggnaden och hitta tillbaka till centralen och tåget hem. Jag chansade inte denna gång utan kastade mig i en taxi, väckte chauffören och beordrade honom att trampa gasen i botten. Slängde mig sedan ombord på X2000, svettigare och rufsigare än någonsin. Jag flåsade så högt att konduktören kände sig tvungen att upplysa mig om att jag satt i en tyst vagn.

Väl hemma igen insåg jag att det enda jag fått i mig på hela dagen var en caffe latte och en kärleksmums. Hade visst glömt att äta.

Just ja - hur det gick? Jodå, bra, tror jag. Redaktören bad mig i varje fall skicka in mitt manus.
"Hela manuset?" sa jag. "Det blir ju jättemycket för dig att läsa."
"Ja, det är liksom hela tanken", sa hon.

7 kommentarer:

Boktjuven sa...

Kul! Jag har också varit där en gång. Då hade de pitch på kulturnatta.

Anneli sa...

Wow! Häftigt och mycket bra jobbat!
Lycka till!

Annika sa...

Man får tar det för vad det är och inte dra för stora växlar, men en annorlunda upplevelse, helt klart!

Åsa Hellberg sa...

Det är så fränt!

Karin sa...

Kul och grattis – modigt!

När jag jobbade som färdledare hade jag en benhård regel: aldrig en transfer med otvättat hår. Om man mötte den nya gruppen turister med skitigt hår blev hela veckan sisådär. Men lite vindrufs har aldrig skadat!

Jane Morén sa...

Jag tycker beskrivningen av ditt äventyr var väldigt läsvärd, bara den, och nu har du ju kommit en bra bit längre. Hur mycket hann du berätta? Handling, karaktärer, konflikter, miljö?
Själv är det där att prata för ett konstnärlig verk bland det värsta jag vet. Jag kan prata mig blå för någon annans, men mina egna saker, då börjar jag svamla, skruva på mig och vill bara därifrån, lägga manuset i deras händer och säga: här, bilda er själva en uppfattning:)

Annika sa...

Karin - Lite vindrufs räckte nog inte i mitt fall. Men - håret var faktiskt nytvättat! :)
Jane - Jag svamlade ihop någonting om vad jag tänkt mig beträffande genre och målgrupp samt lite om handlingen. Sedan frågade hon mig en del om min bakgrund osv. Och sen var tiden slut och vi satt en stund till och så var tiden slut - igen. Känner som du där, det är lättare att prata om andras bedrifter än mina egna. Jag hade inte förberett mig heller eftersom hela min energi går då åt till att försöka komma ihåg vad jag förberett. Gillar bättre att improvisera. Gäller faktiskt i alla sammanhang!