Mina fräknar - en riktigt bra debut

När det kommer till litteratur är jag en rätt så kritisk person. Självkritisk också för den delen.
De senaste åren har jag tuggat i mig ett antal debutanter, och har för det mesta blivit besviken. Jag har tänkt, precis som flertalet författaraspiranter, att "det där hade jag gjort bättre själv". Förmodligen har jag fel, det hade jag inte alls. Det är faktiskt otroligt svårt att få till en bra roman.
Men så läser jag Sofia Hallbergs debut, "Mina fräknar", och har plötsligt inga som helst svårigheter att förstå varför den blivit antagen av Damm Förlag. För detta är bra. Riktigt bra. En originell, välskriven och - faktiskt - spännande berättelse. Med en unik berättarröst där inget ord skrivits av en slump. Allting är välgenomtänkt. Allt som sägs har en mening, allt som händer gör det av en anledning.
"Mina fräknar" är berättelsen om Karin som hamnat vid sidan om livet. Hon tillbringar mesta del av sin tid vid köksfönstret, sittande på stolen Lilla Åland, observerar och registrerar. Jag blir rejält irriterad på den lealösa Karin, får lust att skaka om henne så att hon vaknar ur sitt dvalliknande tillstånd. Samtidigt är jag nyfiken, ställer mig en massa frågor. Vad har hänt henne, vad kommer att hända henne? Och händer saker gör det. Hela tiden. Små händelser och stora, omvälvande händelser som förändrar allt. Som till exempel att Karin upptäcker att fräknarna på hennes kropp bildar bokstäver. Ord med ett budskap. Men vilket?
Tonen i berättelsen är drömsk, med en stillsam och fin humor, små ironier mitt i det mörka.
Ett stort grattis till Sofia för denna skickliga debut.