söndag 14 oktober 2012

Berg har inga rötter

Jag har precis avslutat ytterligare en bra svensk romandebut, Manne Fagerlinds Berg har inga rötter. Jag ska villigt erkänna att jag väntade in i det längsta med att läsa den. Jag menar - en bok som handlar om en äldre man som drabbas av Alzheimers, exakt hur kul låter det? Men skenet bedrar, detta är en såväl underhållande som varm och lättläst roman. Med lättläst menar jag att berättelsen har ett driv som får mig att i stort sett sträckläsa den. Manne skriver flyhänt och lyckas med små penndrag att gestalta och skapa sympati för huvudkaraktären Lasse.  Lasse som precis gått i pension, som älskar konst och ikoner, och som äntligen ska hämnas på sin plågoande till chef.
Ett helt liv skildras skickligt genom återblickar som ändrar karaktär allteftersom minnet sviktar, sviker och förskönar. Vi får samtidigt följa Lasses nya tillvaro som totalt beroende av andra. Låter det tragiskt? Det hade kunnat bli det om inte vore för Mannes humoristiska och respektfulla handlag.
Berg har inga rötter är en bok som väcker tankar men som även får mig att känna tacksamhet över att ha alla mina sinnen i behåll. Än så länge.

1 kommentar:

Ebba Range sa...

Den ser jag så fram mot att läsa.

Jag har en mycket, mycket nära vän i min egen ålder som varit under utredning under ett drygt halvår ... du skulle se hennes strålande lycka den dagen hon blev "friförklarad"! Det var dagen efter Åsas första signering av "S. sista vilja" i Farsta.

Jag blev lika lycklig som hon över beskedet - det var inte lätt att gå och vänta på att vi om ngt år inte skulle vara de självklara vänner som vi varit sedan vi var 19. Livet är skört & härligt!