Jag har lovat min otåliga förläggare att försöka ha ett råmanus på "Croissanter till frukost" klart i november. Det är flera månader tidigare än vad som först var tänkt. Möjligen är jag galen som tror att det ska gå, möjligen visar det sig att det är precis den typen av tidspress jag behöver för att inte fila i evigheter. Eftersom jag inte tillhör de lyckliga som klarar av att snabbt få ur sig ett första utkast, satsar jag istället på att inte det låta gå en dag utan att jag skriver en viss mängd ord. Ibland går det på en timme och i så fall kan det hända att jag skriver mer, ibland tar det mig hela dagen (om jag inte är på jobbet vill säga). Men orden blir skrivna oavsett och berättelsen växer till sig.
Denna vecka har jag semester. T däremot jobbar men pendlar mellan Stockholm och Vätö. Efter att han lämnat mig tidigt på morgonen, sätter jag mig ner och skriver lite. Tar en kopp te. Läser en stund. Rycker ett ogräs här, klipper bort en överblommad ros där. Vattnar blomkrukorna. Skriver lite till. Äter lunch och tar en promenad. Läser. Skriver. Tänker mycket och pratar inte med så många, ibland inte med någon. Vid sextiden kommer T tillbaka med kvällsmaten. Han serverar mig en liten apéritif och berättar om sin dag och jag om min. Om hur mycket jag tänkt. För att skriva är att också tänka en massa, något som inte går att mäta i vare sig tid eller antal ord och som sällan tas upp när en författare ska försöka svara på hur lång tid det tar att skriva en bok.
4 kommentarer:
Låter jättemysigt!
Vilken helt fantastisk titel! Den fick mig att inse precis vilken bok det är jag vill skriva. (och läsa! Ser fram emot din nya bok!)
Mysigt och tröttsamt, Nina, slocknar tidigt varje kväll!
Kul att du gillar, Andra intryck, jag är rätt så förtjust i den själv. :)
Så ofta jag fått den frågan: Hur lång tid tar det att skriva en bok? Och så svår den är att besvara. Jag lever ungefär som du här på ön. Men i sommar har det varit mycket familj och då blir det lite skrivet. Igår var jag dock ensam hela dagen och natten, borde ha skrivit, men ägnade mig i stället åt att känna mig ensam och betrakta regnet....
Skicka en kommentar