Så här gör jag när jag berättar

Allt blått ska fyllas på och bli svart.

Alla har vi vårt personliga sätt att bygga upp historier på. Mitt är en blandning av struktur och improvisation. Ramarna är fasta och jag vet vilka som är de viktiga milstolparna som jag hela tiden arbetar mot och tar sats ifrån. Och allt eftersom berättelsen växer fram, kompletterar jag min ritning med scenerna jag får till (vad scenerna mellan mina milstolpar handlar om styrs helt av min magkänsla), antal sidor, när allt sker och var.
Strukturen är fantastiskt användbar även när jag redigerar, som att ha en ritning när man ska renovera eller bygga om ett hus. Eller en orienteringskarta. Jag har lätt för att villa bort mig annars. Med Croissants till frukost till exempel hade jag exakt koll på Cecilias menscykel och ägglossningar, vilket en uppmärksam läsare också upptäckte ...

Jag jobbar mig fram mot ett slut som jag vet vilket det är eftersom det också sammanfattar temat för min berättelse. Och karaktärerna som jag ägnat veckor åt att lära känna innan jag ens börjar skriva, är mig lika välbekanta som om de vore familjemedlemmar. Manus 3 tänkte jag på och planerade i flera månader innan jag satte mig och började författa på riktigt. Fyllde en anteckningsbok med tankar och funderingar. Att lägga tid på att skriva en massa saker som jag sedan måste stryka eftersom det inte passar in, är en lyx som jag inte har tid med.

Jag har kommit fram till mitten av mitt nya manus och det är nu som det riktigt roliga börjar. Louise ska pinas ordentligt innan hon inser vad det är hon måste lära sig av sin resa. Jag har planterat, jag har antytt och jag har krattat manegen för resten av berättelsen. Det är dags för henne att börja agera istället för att reagera. Går det som jag vill är jag klar i slutet av april (ska liksom hinna jobba heltid och flytta också). Det borde gå och jag har en mycket bra känsla kring det här manuset. Precis som med de två förra ...