Karlavagnen blinkar från en molnfri himmel efter en dag med regnskurar och gråväder. Skrivarväder alltså. Och skrivit har jag, passerade 30.000 ord ikväll.
Numera är det knäpptyst i stugan. Ingen fläkt som surrar och vibrerar sedan vi skaffade vakuumtoalett. Kan tyckas som en skitsak (ursäkta dålig sense of humor) men att ibland få vistas i total tystnad (förutom regn som smattrar på taket, fåglar som kvittrar och flugor som surrar) är fantastiskt vilsamt, även om jag oftast föredrar att lyssna på musik medan jag skriver.
Min skrivprocess tycks se olika ut för varje bok. Ibland mer strukturerad, ibland mer organisk. Dock vet jag alltid vad som är kärnan, vad berättelsen ska handla om och vilka som är de avgörande händelserna. Jag vet också hur boken kommer att sluta. Däremellan låter jag historien - eller snarare Agnes och Leyla - bestämma färdväg och hastighet.
Manus 4 har en särskild plats i mitt hjärta. Redan förra sommaren berättade jag för mamma vad den skulle handla om, läste upp hela mitt långa synopsis för henne. Hon blev förtjust och lovade att hjälpa till med viss research. Då trodde både hon och jag att hon skulle hinna läsa såväl min kommande bok som Alla dessa hemligheter.
Så blev det inte.
Men hon gav mig en blå plastmapp innan hon dog. Inuti låg materialet hon lovat mig.
1 kommentar:
Skönt, jag gillar också tystnaden. Men ibland kan det rulla en film i bakgrunden när jag skriver. Det beror på vilket humör jag är på!
Skicka en kommentar