fredag 28 juli 2017

Fyra veckor senare ...


... är vi hemma i Norrtälje igen. Vi längtade inte hem det minsta denna gång, kanske för att Cerbère faktiskt också känns som hemma. Att bo i eget hus är någonting helt annat än att hyra någon annans bostad. Vi har haft en fantastisk semester och jag är så tacksam. Tacksam över att tillhöra två länder och två kulturer, tacksam över min familj och min släkt, tacksam över att ha möjlighet att förverkliga en dröm.
Helgen ska ägnas åt att packa. På måndag kommer flyttfirman – det är dags att flytta in i vår nya lägenhet.

Tjocka släkten samlades i Aurillac för att fira pappa, 80 år. Foto: Stéfan Estassy
Cerbère, vår by.
Medelhavet, vårt hav. Och där borta ligger Spanien.


Ett torg i Perpignan, franska Kataloniens huvudstad.
Mina kloka, roliga, vackra barn i Collioure.
Pappa i vårt hus i Cerbère. Bild: Stéfan Estassy
Bild: Stéfan Estassy
Här är inte poolen klar ännu. Bild: Stéfan Estassy
Paraplyernai Aurillac.
Aurillac, huvudstad i departementet Cantal som ligger i regionen Auvergne. Svalt väder som synes.
Jag har ägnat tid åt mitt manus och hann redigera klart en omgång.

Vi har badat i havet.
Och vi har badat i vår pool. Samt fått tag i en poolskötare.
Vi har varit i grannstaden Banyuls flera gånger. För att fika, shoppa och storhandla.
Flexibla möbellösningar. A och O när man bor litet.
Tack vare stora fönsterpartier och terrasserna känns lillhuset mycket större än sina 40 kvm.
Utsikten från sovrumsterrassen i det blivande huvudhuset.
Alla dessa soluppgångar ...
Alla dessa frukostar ...
Ännu en soluppgång. Jag kommer aldrig att tröttna på dem. Inte på vårt hus heller.

2 kommentarer:

Maria Björkman sa...

Ska vi säga så här - jag kommer aldrig att klaga på att du överöser oss med bilder på dina soluppgångar, om samma sak gäller för dig och mina solnedgångar? Deal?

Annika Estassy Lovén sa...

He he, deal!