lördag 23 september 2017

Mysteriet med de försvunna äggkopparna

Jag tror att det började för tolv år sedan, nästan samtidigt som T – maken – och jag flyttade ihop. Säker är jag dock inte, det liksom smög sig på. Dessutom bodde barnen hemma och saker gick sönder och kastades i en helt annan takt än idag, när det bara är T och jag.
På den tiden hade jag en uppsättning färgglada äggkoppar från 50-talet. Men så en dag, några år senare, upptäckte jag att vi inte hade en enda äggkopp kvar. Ingen i familjen kunde förklara vad som hänt med dem, försvinnandet hade skett gradvist. Ganska snart riktade jag anklagande blickar mot T som var den som brukade duka av frukostbordet, men eftersom jag inte hade några bevis och T dessutom bemötte de sura blickarna med mängder av kärlek, grävde jag ner stridsyxan och köpte nya färgglada äggkoppar istället. Men inte från 50-talet.

Tiden gick. Barnen flyttade hemifrån, T och jag flyttade till nya lägenheter och också de nya äggkopparna började försvinna. En och en, då och då. Återigen riktade jag anklagande blickar (och ett antal ord) mot T som fortfarande var den som dukade av frukostbordet. Hans teori var att de saknade äggkopparna nog låg nedpackade i någon flyttkartong någonstans. Jag var skeptisk (lite koll har jag faktiskt) men det är svårt att motbevisa utan bevis. Köpte inga nya äggkoppar den här gången. Avvaktade. Räknade. Två äggkoppar kvar ...

Och så, för några minuter sedan:
"Älskling, har du sett den andra äggkoppen", säger T och stirrar in i köksskåpet.
"I diskmaskinen kanske?" svarar jag. "Eller i diskstället?"
T letar överallt. Rynkan mellan ögonbrynen blir djupare, rörelserna ryckigare. "Men visst hade vi två äggkoppar igår?" frågar han med hes stämma.
Ja, det hade vi ... Jag säger inget, väntar.
"Men alltså, det är ju JÄTTEKONSTIGT att vi bara har en enda äggkopp kvar. Är du SÄKER på att du inte sett den andra?"
"Helt säker faktiskt", säger jag och känner segerns ljuva sötma sprida sig inombords.
Långsamt vänder sig T mot mig och jag märker på hans blick när insikten drabbar honom.
"Kan jag ha SLÄNGT den, tror du? Utan att jag märkt det? Är det i så fall det som hänt med alla de andra äggkopparna OCKSÅ?"
Jag svarar inte, stryker honom över huvudet bara. Man ska inte sparka på den som ligger.

2 kommentarer:

Kristina sa...

Haha åh vilken underbar historia :)

Annika Estassy Lovén sa...

Sann dessutom!