Min syster har upptäckt detta med ljudböcker. Att kunna lyssna till berättelser passar henne. Hon premiärlyssnade på mina böcker och tyckte att hon kände igen både sig själv och halva släkten i karaktärerna. Det där är så spännande tycker jag, hur läsaren/lyssnaren tror sig veta varifrån jag hämtat inspiration. Hur de läser in saker som jag inte alls tänkte på när jag skrev böckerna, inte medvetet i alla fall.
Så vilka är de, romanfigurerna i mina böcker? Finns de på riktigt? Den något tråkiga sanningen är att de gör ju inte det. Visst inspireras jag av min omgivning men jag plockar karaktärsdrag lite varstans och använder dem till att bygga upp helt nya persongallerier. En enda romanfigur kan bestå av skärvor från tio-femton olika levande personer.
Just nu tänker jag mycket på karaktärerna som ska befolka min nästa roman, den som bara finns i mitt huvud än så länge. Tankearbetet får dock skötas på min fritid. Åtta måndagar kvar innan jag slutar min anställning, och jag drunknar i jobb.
3 kommentarer:
Så spännande att följa din spännande resa! Jag lärde känna dina karaktärer när jag lyssnade på Croissant till frukost medan jag klippte gräset. Ville inte sluta klippa gräset...
Elva måndagar för min del...
Intressant med hur läsare känner igen karaktärer, i våra Emma Vallböcker hade vi en bestämd äldre dam - alla Marias, Annicas och mina släktingar troddedet var en bestämd person från respektive släkt ... tre olika personer alltså ...
Men plockar och petar och bygger. När man inte väldigt uttalat ändå plockar från sitt liv. Ibland.
Boel – att inte vilja sluta klippa gräset ... Kan knappt tänka mig bättre betyg. :)
Eva – precis så!
Skicka en kommentar