När jag inte längre har tusen ögon på mig

Detta med att försöka plocka ut semester den här veckan istället för att jobba går väl si så där. Det är precis därför som jag i oktober sa upp mig; för att kunna koncentrera mig på skrivandet.

Så länge som jag har en arbetsgivare som ger mig en lön varje månad för att jag ska utföra vissa saker (som att leda en organisation med fyrtiotalet tillsvidareanställda och ett par hundra objektanställda till exempel), är det där som mitt fokus ska ligga – och ligger.
Alltid, även när jag är ledig.
För en chef och ledare är aldrig helt och hållet ledig, hon kan aldrig frånsäga sig ansvaret bara för att hon har semester. Hon har nämligen ingen chef som hon kan ringa till när problem uppstår på arbetsplatsen ...
That's the name of the game och inget jag ifrågasätter eller beklagar mig över. Jag bara konstaterar faktum.

Flera gånger sedan det blev känt att jag ska sluta har jag fått frågan om jag inte kommer att sakna arbetskamrater. Men jag har ju inga arbetskamrater. Inte på det sättet. Jag har en styrelse som jag rapporterar till, chefskollegor runt om i landet som jag träffar några gånger per år på olika konferenser och så har jag medarbetare.
Som chef och ledare måste jag hela tiden tänka på vad jag säger, vad jag gör och vad jag utstrålar. Fikar jag för ofta med samma medarbetare eller går ut på lunch med samma människor, kommenteras det. Jag måste vara rättvis (ibland in absurdum), ingen ska favoriseras, alla ska få lika mycket uppmärksamhet. Det är sällan som jag slappnar av helt och hållet, jag är min roll.

Det ska bli oerhört spännande att se hur det kommer att påverka mig att inte ha det ansvaret och så många ögon på mig längre. Jag gissar på en kombination av frihetskänsla och rastlöshet. För jag är ingen introvert person, jag får energi av att umgås med andra. Det är alltså inte att slippa folk som jag vill. Tänk om jag blir uttråkad till döds av att bara sitta hemma och skriva?

T skrattar gott när jag vädrar min oro. Det som kommer att hända, enligt honom, är att jag riktar min energi mot andra saker. Förmodligen har han rätt. Jag har redan tackat ja till att sitta i styrelsen för vår bostadsrättsförening, köar för en hund, anmält mig till en bokcirkel, frågat motettkören i Norrtälje om de behöver en andra sopran samt blivit tillfrågad att engagera mig i den lokala Rotaryklubben. Det senare var jag tvungen att googla upp, trodde att Rotary var ett hemligt sällskap med märkliga riter. Så var det inte riktigt, utan Rotary är en organisation för samhällsengagerade personer med olika yrkesbakgrund, kön, ålder, religion och etnisk tillhörighet, som gör humanitära insatser och arbetar för att främja samförstånd, goodwill och fred i världen.
Där ser man.

Och förutom romaner kommer jag att skriva oerhört långa blogginlägg hela tiden ...