fredag 27 juli 2018

Nytt avsnitt i vår egen dokusåpa

Plötsligt händer det. Nästan i varje fall.
Trött på att jaga en smed som varken svarar i telefon eller på meddelanden tog jag till slut till mitt trumfkort – jag mejlade smedens hustru. Och se där – den trevliga frun svarade raskt att hon skulle säga till sin man att ringa mig. Nu är det bara att hålla tummarna för att det är hustrun som bestämmer hemma.

Annat att hålla tummarna för är vårt internet. Enligt avtalat med Orange skulle vi haft ett fungerande internet för snart 1 vecka redan. När jag ringde för två dagar sen och klagade blev jag lovad svar inom 48 timmar. Timmarna kom och timmarna gick. Inget svar. Så jag ringde igen och var nästan trevlig. Orange har nu lovat att en tekniker ska höra av sig inom 72 timmar och att vi ska ha ett fungerande internet senast fredag nästa vecka.

Slutligen håller vi tummarna för att borgmästaren i byn går med på att vi ska få en riktig adress istället för den som vi själva hittat på i brist på annat. Problemet är att huset står i början av gatan och att det redan finns en fastighet med nummer 1. Detta med 1A, 1B, 1C osv är okänt här och det blir därför knivigt om hela gatan, som är lång, ska numreras om. Spännande att se hur monsieur le Maire går till väga för att knäcka den nöten. Grannen, som har väntat på en riktig adress sedan 2012, är förgrymmad och har formulerat ett skarpt brev som han bett också oss att skriva under. Eftersom vi inte vet hur många år det tar för borgmästaren att komma fram till ett beslut, hoppade jag på brevbäraren när jag såg hans gula bil häromdagen. Jag presenterade mig och berättade var vi bodde. Han skrev upp det på sin hand. Man tager vad man haver ...

För säkerhets skull ringde jag även på hos våra närmaste grannar för att i förväg be om ursäkt om vår post råkade hamna i deras låda.
Samma eftermiddag kom en av grannarna förbi med våra kreditkort som hamnat fel och nästa dag fick vi för första gången post. I vår egen brevlåda. Till vår påhittade adress. Ett stort ögonblick. Större än månlandningen 1969.

Spänningen är alltså olidlig: Kommer smeden någonsin att höra av sig? Kommer vi någonsin att få ett fungerande internet? Kommer vi någonsin att få en riktig adress?
Fortsättning följer …

2 kommentarer:

Maggan sa...

Hej Annika! Har just läst din bok Croissants till frukost. Stämmer mitt antagande i mitt blogginlägg: http://margaretaswenson.blogspot.com/2018/07/stilla-dagar-i-sallskap-med-bocker-och.html?m=0

Tack för den lustfyllda läsningen. Kände igen mig. Brukar tillbringa mycket tid i Körsbärsdalen (Cerét) och områdena vida omkring.

Bästa hälsningar
Maggan

Annika Estassy Lovén sa...

Kul att du läst boken och känt igen dig, Maggan! Körsbärsdalen känner jag inte till ännu men blev nu väldigt nyfiken. Men visst har du rätt när det gäller Côte Vermeille och bageriet. ;)