Också brandkåren kan blicka ut över havet från sina lokaler.
Det låter tjusigt men havsutsikt är mer regel än undantag här. Nackdelen med den kuperade terrängen är alla backar och trappor. Å andra sidan får man gott om vardagsmotion. Den, tillsammans med värmen, borde fått kroppsfetterna att smälta likt Kebnekaises sydtopp, men icke. Värmen borde dessutom ha fått oss att bara vilja äta sallad och melon, men icke.
I vilket fall gick vi in till apoteket idag. Inte för att köpa magiska bantningspiller, men väl medel mot makens envisa fotvårta. I flera år har den gäckat alla försök till utrotning dock aldrig tidigare utsatts för franska medikamenter.
”Är ni säker på att det är en vårta?” frågade madame apotekare mig.
”Rätt så”, svarade jag.
”Bäst att vi tar en titt på den ändå”, sa hon och beordrade maken att sätta sig på en stol och ta av sig skon.
”Mon dieu, den är ju jättestor!” ropade madame. Högt. Genast lystrade de övriga kunderna och drog sig närmare.
Min vana trogen började jag översätta för maken.
”Jag förstod”, väste han mellan tänderna.
Även monsieur apotekare tog sig en titt.
”Mon dieu, den är ju enorm!” ropade han. Högt. Vid det laget stod samtliga kunder i ring och glodde tyst på makens nakna fot.
Det slutade med att apotekarparet konstaterade att inget vanligt vårtmedel skulle bita på monstret, här krävdes rejäl ammunition. Vi lämnade apoteket 17 euro fattigare men en liten behållare flytande kväve rikare.
Kampen mot monstret har inletts och maken är numera känd i byn som svensken med den jättelika fotvårtan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar