Annika Estassy: Ögonblick av lycka

Det slår mig ibland – eller snarare rätt så ofta faktiskt – hur lyckligt lottad jag är. Senast var det för en stund sedan, när jag satt ute i solen och drack mitt frukostte. Jag såg och hörde att det blåste över havet men i min vrå var det vindstilla och varmt, till och med så att morgonrocken åkte av en bit. Benen och fötterna var redan bara. November, och fåglarna kvittrar fortfarande, om än inte alls lika högt och intensivt som på våren och sommaren. De flesta arterna är nya för mig men stararna och deras läten känner jag igen. Hit kommer många flockar för att övervintra. Vem vet – några av dem kanske brukar tillbringa sommaren i Sverige.

Jag har alltid haft svårt för november. Färgerna försvinner och det känns som om någon släckt lampan. Tröttheten och förkylningarna tar över. Men inte här. Det är grönt, solen värmer och ljuset är gyllene. Inte så att jag slipper kylan och de grå dagarna men de är inte lika många eller långvariga och kylan aldrig lika rå som den i Stockholm. Jag har nog förträngt hur viktigt ett varmare klimat är för mig. Det är inte bara T:s artrit som lindras av ljus, värme och frisk luft, även mitt humör påverkas positivt.

Vi vandrade upp till La tour de Querroig igår, ruinen av ett bevakningstorn från medeltiden. Det finns ett helt system av gamla torn i Pyrénées Orientales där vi bor och de kommunicerade med varandra via röksignaler. På så vis spreds nyheten om angrepp från diverse erövrare snabbt. Trakten tillhörde kungen av Mallorca som i sin tur var vasall under Aragoniens krona. Jag som älskar historia lär mig massor av nya saker här nere.

Träningsvärken efter gårdagens vandring är inte så illa som jag trodde den skulle bli. Värst känns den i knäna. Vi var trots allt ute i 6 timmar och stigningen gick från 50 till 670 meter. De sista 3 kilometrarna längs en smal getstig var tuffast. Slutmetrarna var så branta att vi mer klättrade än gick. Men belöningen när vi väl nådde toppen var en utsikt som tog andan ur oss. Havet på ena sidan och oändligt med berg på den andra, de högsta snöklädda och med Le Canigou, som högsta topp.

Berg är beroendeframkallande och vi vill upp till Querroig igen. Men det får bli till våren, när bergen blommar. Till dess håller vi oss till de vanliga vandringslederna.

Idag är det söndag. Vilodag och inga promenader. Däremot ska vi tillsammans med några grannar åka över till Spanien och äta lunch. Och så ska jag skriva förstås. Men det gör jag ju varje dag, oavsett vad vi hittar på i övrigt.