I början av september, om allt vill sig väl, är det vår tur att ta oss upp! Men jag vill inte ge mig ut på svårare strapatser än jag kan njuta av, jag är trots allt 17 år äldre än min halvbror och känner dessutom inte att jag har något att bevisa. Det är naturupplevelsen och utsikten som lockar. T, Dexter och jag kommer därför att åka jeep första delen av sträckan och därefter ta resten av berget till fots. På så vis slipper vi övernattning och tung packning.
Vi kommer att lämna Cerbère klockan sex på morgonen för att åka till Prades där vi hämtas upp med jeep och skjutsas ner igen på eftermiddagen. Det finns ju inga riktiga vägar uppe i bergen så det blir ett äventyr bara det. Jag räknar med att vi är hemma igen före klockan sju på kvällen. Skulle det visa sig att vi gillade det, gör vi om det hela i juni när blommande rododendron täcker de lägre delarna av bergen. Men kanske att vi då skippar toppen och nöjer oss med att gå till fots upp till vandrarhemmet 2.100 meter upp.
Jag gillar att skriva men jag gillar även att uppleva. Vilken tur att jag numera kan göra både och!
2 kommentarer:
Så förståndigt resonerat! Jag har många gånger beundrat Canigou med sin vita basker, men bara på avstånd. Lycka till med mötet.
Tack, Maggan! Det sägs att bor man i Katalonien måste man ha bestigit Canigou åtminstone en gång!
Skicka en kommentar