När vi flyttade till Norrtälje tog det mig ungefär två år innan jag kände mig riktigt hemma. Efter den tiden hade jag koll på det mesta, kände igen folk på stan och började få nya vänner. Sedan flyttade vi hit till Cerbère och det var bara att acklimatisera sig på nytt, inte bara i en ny trakt utan i ett nytt land dessutom.
Snart 1,5 år efter att vi packade bilen full och lämnade Sverige, vet jag vem jag ska kontakta om jag behöver vård, nya glasögon, skrapa bort tandsten eller klippa mig. Jag vet vilka hantverkare jag ska höra av mig till om jag behöver hjälp och jag vet var i Perpignan eller grannbyarna som jag hittar växter, verktyg, hundgrejer, kläder, saker till huset m m. Jag har även lärt mig vilka restauranger som är värda ett besök och vilka man ska undvika. Människorna är trevliga och snälla, och de som kommer hit för första gången (inklusive fransmän) blir förvånade över hur vänliga och hjälpsamma alla är. "Inte alls som på Rivieran", säger de och jag kan inte annat än hålla med. Det finns en värme mellan människorna som jag antar beror på det småskaliga. Vi har så klart surisar också men dem har vi inte träffat på ännu. Jag hoppas att det dröjer.
4 kommentarer:
Det låter härligt. Vi har bara goda minnen från trakten de gånger vi har varit där. Vilka tre restauranger skulle du främst rekommendera runt Banyuls? Hälsningar Kerstin
Hej Kerstin!
Jag föreslår Les 9 Caves i Banyuls, Les Clos de Paulilles som hör till Port-Vendres samt Le Jardin de Collioure i Collioure. Dock är Les Clos de Paulilles stängt på vintern.
Åh, tack! Det ska jag verkligen notera till nästa gång!
Jag håller på och läser "En sång för Hedda" och jag tycker mycket om den. Jag har läst alla dina böcker med stor behållning, men jag hoppas på fler som utspelar sig i södra Frankrike!
Hälsningar Kerstin
Kerstin – det kanske det blir ... :)
Skicka en kommentar