Dag 36

Fördelen när skattekontoret är stängt och inte störs av besökare, är att man får svar väldigt snabbt på sina mejl. Vi var där tidigare i år och presenterade oss. Sånt är viktigt där vi bor, att visa för myndigheterna att man finns på riktigt. Så när jag mejlade om deklarationen fick jag snabbt svar på mina frågor. Trots coronaviruset, trots le confinement.

Regnet fortsätter att ösa ner. 200 mm på tre dagar ska det falla är det sagt. Enligt min regnmätare är vi snart i mål och då återstår ännu ett dygn av regnande. Bygatan är numera en å så strömt att jag lovar att den som får för sig att försöka ta sig över den kommer att spola till havs.

Det är tio veckor sedan jag var hos frissan senast. Frågan är om frissorna får tillåtelse att öppna den 11 maj eller inte. Jag läste i Aftonbladet om rika donnor från karantänstängda länder i Europa som åker till Sverige för att klippa och färga håret, fixa naglarna och gå på krogen. Desperation kan ta sig många uttryck ... Själv håller jag luggen i schack med hjälp av kökssaxen.

De flesta fransmän är inte desperata. Däremot börjar de få nog. Ilskan över hur regeringen handskas med krisen stiger i takt med att den 11 maj närmar sig, oron inför vad som kommer sedan ökar och ekonomin går käpprätt åt skogen. Frågorna är många och man kräver svar som ingen kan ge ännu.

Tålamod må vara en dygd men som ett algeriskt ordspråk lyder: "C'est la vue du mur qui donne l'envie au bouc de se gratter." (Det är åsynen av muren som får getabocken att vilja klia sig.)