Det går framåt

Hur vet man hur lång en berättelse kommer att bli? Svaret är att det vet man inte. Men ändå gör man det. Eller jag gör det i varje fall. Det finns en rytm, en puls och en intensitet som styr. Det gäller att hitta balansen. Eftersom jag vet hur långa mina böcker brukar bli (jag räknar ord) så vet jag också hur många ord jag måste få ihop varje dag och vecka för att hålla deadline.

Det har nu gått en dryg vecka sedan jag började skriva på Måneby 3, och jag ligger i fas. Nackdelen med att ha ett så pass tajt schema är att jag måste vara disciplinerad. Fördelen är att berättelsen är ständigt närvarande, jag lever med den och hinner inte glömma bort detaljerna. Jag gör research samtidigt som jag skriver, och vad jag får fram ger mig idéer och påverkar berättelsens riktning.

En daglig långpromenad är ett måste om hjärnan ska orka. Vi travar på, Dexter och jag, i en halv mil. Jag har skaffat ett 8 meter långt flexikoppel som gör att han kan gå nästan fritt. Och medan han sniffar omkring, njuter jag av grönskan och fågelsången (väldigt många näktergal i år).

Ljudboken är färdigredigerad, återstår korrläsningen. Omslagsskisserna har avlöst varandra och vi har nu fått ihop ett omslag som både förlaget och jag är nöjda med. Som av en händelse är Dexter med på ett hörn ...

Fina klasar i år! Här grenachdruvor.

Plötsligt stöter man på en passionsblomma mitt i ogräset.