Läk då, fotelände!

Det har gått två veckor sedan jag gjorde illa foten och den blir långsamt bättre. Allt för långsamt. Och även om jag har ont är ofriheten värre. Jag avskyr att vara rörelsehindrad. Och då är det bara en stukning jag råkat ut för. Tänk om jag hade brutit båda benen ... Fast det är väl just för att det inte är något allvarligt fel på foten som jag är så otålig. "Läk då för bövelen", fräser jag åt den samtidigt som jag linkar omkring. Läkaren sa att det skulle ta minst tre veckor för foten att bli bra igen. En vecka kvar alltså. För detta med "minst" vill jag inte kännas vid.