Skål för fyra år av franskt liv!

I dag har det gått fyra år sedan vi lastade bilen full och styrde kosan söderut för att börja ett nytt, franskt, liv.

Sedan dess har jag lärt mig hur man deklarerar, vilka myndigheter som ansvarar för vad, hur sjukvården och försäkringskassan fungerar, att överklaga hos den franska skattemyndigheten och få rätt, vad de olika butikskedjorna heter och vad de säljer, hur landet styrs och vad termerna i bilens svenska servicebok heter på franska.

Franska kändisar är jag fortfarande dålig på men så är jag inte särskilt intresserad av dem heller. 

Jag har röstat i tre olika val, läst mängder av böcker på franska, sett alla avsnitt av franska The Voice och Let's Dance men misslyckat med att följa någon av de många såpaserierna eftersom jag tycker de suger.

Vi har fått nya vänner, grannarna ringer och frågar om allt är bra när de inte sett oss på ett tag. De hjälper oss att sjösätta båten och ta upp den, vaktar huset när vi reser bort och delar generöst med sig av byskvaller. Borgmästaren vinkar glatt när han kör förbi och jag har blivit bjuden på fika av hans mamma.

Jag deltar i vissa av byns aktiviteter men trivs trots allt bäst hemma i vårt lilla hus på kullen. T:s psoriasisartrit är så mycket bättre än när han bodde i Sverige och även om han aldrig kommer att bli fri från sjukdomen gör solen, havet, den friska luften och de dagliga hundpromenaderna att han slipper tröttheten och den värsta värken.

Den enda nackdelen med att bo här är avståndet till familjen och vännerna i Sverige.

Med andra ord trivs vi med vår franska tillvaro och ingen av oss känner behov av att förändra något. Inte just nu i alla fall. Ty om framtiden vet vi inget och livet kan ställas på ända vilket ögonblick som helst ...

Eller för att parafrasera Jakob den Rättfärdige: Vi vet inget om morgondagen. Vad är vårt liv? Vi är en dimma som syns en liten stund och sedan försvinner.

Skål!