Efter tre frostnätter på raken har vädret växlat över till att bli milt (12°C) och regnigt. Inget trädgårdspyssel idag alltså (bilderna är från igår) men ut vill jag oavsett. Jag blir trött i huvudet om jag inte får komma ut och röra på mig. Min hjärna behöver frisk luft för att inte gro igen. Alltså är det ingen uppoffring att gå ut med Dexter trots dåligt väder – vi mår båda två bra av att få röra på oss.
Jag kom ut till lotten på förmiddagen och med undantag för en kort lunchpaus jobbade jag i trädgården tills det var dags att packa ihop sex timmar senare. Och kan ni tänker er – jag hade roligt precis hela tiden! Det kan säkert te sig som obegripligt för en del att det kan vara så lustfyllt att kånka och flytta på tunga krukor, klippa ner vissna växter och arbeta med jord och kompost, men för en trädgårdsnörd är det inget konstigt alls!
I onsdags klippte jag ner alla sommarblommorna i rabatterna (jag rycker inte upp dem eftersom jag inte vill störa jorden) och i natt kom höstens första frost. Det har därmed blivit dags att ta upp dahliaknölarna för de sorter som jag vill spara till nästa år. Övriga lämnar jag kvar. Dags även att ta ut målarfärg och dynor från förrådet och flytta in dem i stugan istället. Där är frost- och musfritt. Inte för att jag någonsin sett att det varit möss i förrådet men varför chansa? Vädret ska bli strålande idag så ni vet var ni kommer att hitta mig ...
I torsdags åkte vi upp till Stockholm för att hämta två akvareller som jag förälskat mig i. Konstnärinnan, Ewa Rönnberg, är en gammal bekant från mina år i filmvärlden. Hon var personalchef på Filminstitutet en gång i tiden och den som anställde mig. Precis som att jag alltid skrivit har hon alltid målat, och hennes väg in i konstnärskapet påminner om min författarresa: Sen debut, kurser, jurybedömda utställningar/förlagsutgivning. Nu korsades våra vägar igen alltså. Kul!
Middag med våra goda lägenhetsgrannar Å & M i går. Inget fancy utan jag bjöd på min potatis- och purjolökssoppa tillsammans med varma mackor. Varför äter jag inte varma mackor oftare? Det är ju så gott. Tjocka skivor av äkta surdegsbröd med smör och dijonsenap på, fin skinka köpt över disk, tomater, svartpeppar och riven mozzarella. Voilà! Och så en äppelpaj till efterrätt, gjord på mina egna äpplen (Ingrid Marie), så klart. 
Hur äckligt låter inte det? Men det är precis vad jag ägnade mig åt i förmiddags. Jag fick nämligen ett ryck och bokade en ansiktsbehandling på en salong som hade söndagsöppet. Rengöring på djupet var tanken men det blev visst en omgång microneedling också. För att stimulera blodcirkulationen och bildandet av kollagen. Så nu ser jag ut som kriget i ansiktet! Förhoppningsvis har det värsta lagt sig tills i morgon. Om inte får jag göra som idag och gömma mig på lotten. Det kanske jag gör oavsett förresten, för rabatterna behöver vattnas igenom ordentligt innan vattnet stängs av nästa vecka.
... och vi har hela 20 °C i Linköping och underbart väder. Men det är med blandade känslor som jag njuter av dagen eftersom jag ju ser hur naturen lider av torkan som råder och har rått i flera månader. Torkan här går givetvis inte att jämföra med den i våra gamla franska hemtrakter (där det återigen råder vattenrestriktioner) men det är ändå bekymmersamt.
Vi tog en tur till fina Löfstad slott, åt lunch på värdshuset, promenerade i slottsparken och besökte slottets mysiga handelsträdgård. Jag köpte sättvitlök och några tulpanlökar samt en grund keramikkruka att ha en fontän i.
Lusten att fortsätta med mitt romanmaus börjar sakteligen komma, särskilt efter att ha ätit middag i går med författarvännerna Åsa, Annelie och Camilla. Vi pratade oavbrutet i två timmar. Jag tror att vi alla hade ett uppdämt behov av att ventilera författaryrket och skrivandet. Jag är så glad att jag har kollegor, förlagskollegor dessutom, i samma stad.
Så har jag fyllt år igen. Det gjorde jag i lördags, när det var fullmåne. Det är så märkligt detta men det är samma visa varje år – precis när jag vant mig vid att jag är så gammal som jag är, är det dags att fylla år och vänja mig vid att jag blivit ett år åldre. Inte så att jag har någonting emot att åldras, verkligen inte, men jag känner mig inte som en sextiofyraåring. Jag känner mig dock inte som någon annan ålder heller, när jag tänker efter. Rent känslomässigt är jag alla mina åldrar. Jag är ålderslös, helt enkelt.
Vi tillbringade kvällen hos kolonigrannar som även blivit våra vänner. Vi åt gott, skrattade mycket och spelade musikquiz. Efteråt cyklade T hem til lägenheten medan Dexter och jag sov över i stugan. Vår sista övernattning den här säsongen, skulle jag tro. Det var bara 7 °C utomhus men inne i stugan var elementet på och vi hade det varmt och skönt, vovven och jag.
Dagen efter, på söndag, var det underbart väder och höstmarknad i G:a Linköping. Mycket folk i rörelse men själv satt jag i solen och läste fram till att Isabelle och Vincent och deras föräldrar kom förbi på en födelsedagsfika. Hedda och Lova firade mig i fredags redan. Alla fyra barnbarnen är mycket noga med att födelsedagar SKA firas, och därmed basta!
