Efter att ha dividerat med förlaget har vi nu satt början av juni som deadline för när Bodil (dvs manus 10) ska skickas in. Så himla roligt att vara igång igen! Det gjorde mig tydligen gott att pausa skrivandet under förra året. Ett tag trodde jag faktiskt inte att min skrivlust skulle komma tillbaka men det gjorde den alltså.
Skriver jag tusen ord om dagen har jag ett första utkast klart om tre månader. Tusen ord om dagen för någon som skriver långsamt är mycket. Och med att skriva långsamt menar jag inte att jag är långsam på tangenterna för det är jag verkligen inte. Jag är supersnabb! Skriver med rätt fingersättning, dvs att varje finger ansvarar för en vertikel kolumn av tangenger (gick en skrivmaskinskurs för hundra år sedan) och jag tittar aldrig på tangentbordet när jag skriver, bara på skärmen. Däremot formulerar jag om varje mening flera gånger innan jag är nöjd.
Jag behöver egentligen inte stressa, ingen annan än jag själv sätter press på mig. Ute småsnöar det och termometern visar på några minusgrader. Dexter och jag har precis kommit in efter att ha varit ute en timme. Min hjärna är genomvädrad och jag ska börja skriva på det fjärde kapitlet. Tre hundra ord kvar innan jag uppnått dagens skrivmål!
Så är jag då klar med synopsen, karaktärsbeskrivningarna och dramakurvan. Jag har även gjort en moodboard med bilder på hur jag tänker mig att Bodil och de andra romanfigurerna ser ut, på hennes bostad, hennes kläder osv. Jag vet inte allt om Bodil ännu men väldigt mycket. Det sista kommer att klarna under tiden jag skriver ner berättelsen. Alltså är det dags för startskottet: den viktiga första meningen. Utan den har jag svårt att komma vidare.
Vindarnas hus började med:
Dagen då Madeleine Le Gall inte återvände från sitt morgondopp började som vilken vanlig oktoberdag som helst.
Vingården mellan berg och hav:
Att bestiga Kilimanjaro, Afrikas högsta berg, borde vara en present som fick till och med Mats att tappa hakan.
Jul i byn mellan berg och hav:
Decembersolen sken över instrumentbrädan när Nelly Mattson parkerade sin suv på gatan utanför Villa Camélia.
Många lögner små med:
Endast räven var vaken när Maja smög in på Agnes täppa med en plastpåse i handen.
En sång för Hedda:
Skrev människor fortfarande pappersbrev eller var det bara mejl och digitala meddelanden som gällde nu för tiden?
Gröna fingrar sökes:
I vanliga fall älskade Leyla sommarloven, vilket inte var detsamma som att hon ogillade att vara lärare.
Alla dessa hemligheter:
Egentligen var det tulpanlökar som Louise Sörenstam, född Granström, hade tänkt ägna sig åt att sätta ner i jorden denna vackra oktoberdag, inte sin make Konrad.
Croissants till frukost:
Brösten hade ömmat i flera dagar men Cecilia borde ha vetat bättre än att hoppas att en graviditet var orsaken.
Solviken:
Marie Lindsjö såg på klockan.
Hoppsan – jag upptäcker nu att berättelsen om Bodil är min TIONDE roman, inte min åttonde! I varje fall om man räknar in de två ljudböckerna om vingården och byn mellan berg och hav. Och det ska man ju, inte sant?
Jag har nog glömt att skriva att den där knölen på min ena binjure är ett lipidrikt adenom (en godartad fettrik tumörknuta, på vanlig svenska). Just nu är den liten men kan växa vilket i så fall kan påverka binjurens funktion. Dock såg alla provsvar bra ut så det finns inget att oroa sig för. Orsaken till att man får adenomer är lite av en gåta men har, enligt vad jag läst mig till, inget med livsstil att göra. Dock spelar åldern in så jag antar att det hör till kroppens allmänna förfall ...
