DN granskar i en artikelserie – ”I väntan på Sverige” – integrations- politiken i Sverige. Idag var det dags för del 2 och jag inte bara läste hela den långa artikel en gång utan två – den andra gången gjorde jag det högt så att inte T skulle missa en enda stavelse. När jag sedan kom till jobbet gick jag direkt till mina medarbetare och uppmanade dem att gå in på nätet och läsa de också.Tack Maciej Zaremba. Äntligen, äntligen vågar någon belysa Sveriges pinsamma misslyckande när det gäller integrationspolitiken, visa på hur vi skapat en absurd byråkrati som stjälper istället för hjälper. Hur är det möjligt att vi år efter år lägger ner sådana enorma mängder skattepengar på ett integrationsarbete som ingen verkar bry sig om att utvärdera? De gånger det görs så är det för att konstatera att man misslyckat. Fint, då vet vi det. Men hur går vi vidare? Jag skäms när jag läser att det inte är många av de inblandade aktörerna som egentligen bryr sig ett dugg om vad de gör. Inga filantroper här inte! Det viktigaste med att vinna ett anbud är att få sin egen försörjning tryggad ett tag framåt. Det är cyniskt, det är ovärdigt och det är omoraliskt. Jag blir helt enkelt riktigt förbannad när jag läser Maciej Zarembas artiklar. Visst, han skriver provocerande och subjektivt, och jag har inte granskat hans källor. Måhända skarvar han på sanningen ibland, jag vet inte, vissa saker låter helt enkelt för otroliga. Dock lyckas Zaremba med sitt uppsåt, att få mig att vakna till.
Som verksam inom en s.k. ideell organisation tänker jag direkt – kan vi göra något? Vad i så fall? Vi har ju redan en bevisligen mycket bra, om än liten, verksamhet när det gäller svenskundervisning för invandrade, en verksamhet där deltagarna faktiskt lär sig något. Kan den utvecklas, hur? Hur ska den finansieras? Jag känner att jag vill göra något, kanske för att jag själv inte har svenska som modersmål. Sverige är ett fantastiskt land men vi saknar en äkta vilja bland våra politiker och byråkrater att lösa integrationsproblematiken. Ansvaret skyfflas bara vidare till nästa instans och våra invandrare förvandlas per automatik till offer. När ska vi våga tänka nytt och kreativt? Vem ska vi lära av?
Jag ser fram emot fortsättningen av Zarembas artikelserie och hoppas att den får den uppmärksamhet den förtjänar.
2 kommentarer:
Vad han skriver är helt sant. Min fru har just gått igenom SFI. Hon har en magister examen ifrån USA i datavetenskap och 10-års erfarenhet i Silicon Valley. Jag fick dagligen be om ursäkt till henne om det oproffesionella hantering av utbildningen. De flesta som jobbade var låg utbildade eller verkade inte trivas med sina jobb. Mycket pinsamt och trist att se.
En av huvudorsakerna till dessa problem är att endast utlänningar går dessa utbildningar och de har ingen möjlighet att påverka hur den drivs. De enda som kan se till att kvaliten uppehålls är de som redan är svenska medborgare men de är också den grupp av människor som aldrig behöver ta SFI utbildningen. Moment-22.
Beställarna (de kommunala politikerna?) måste ta sitt ansvar att se till att SFI utbildningarna drivs på ett professionellt sätt. Inte bara köpa billigaste kurserna som drivs av företag med tvivelaktiga mål.
Jag hoppas, men vågar inte tro, att en opinion ska väckas. Vi tjänar alla på ett fungerande integrationsarbete och vi är alla förlorare när det går i stå. Din fru har tur som har dig som kan förklara och hjälpa!
Skicka en kommentar