onsdag 4 mars 2009

Jag tänker alltså jobbar jag!

Jag har en miljard akuta saker att göra på jobbet och jag måste absolut sätta igång nu, genast, om jag ska slippa kvällsarbete. Gör jag det då, sätter igång alltså? Givetvis inte. Varför är det så att jag alltid väntar in i det sista, att jag behöver känna stressens vinande piska över ryggen för att kasta mig ut ur startboxen? Men jag tänker en hel del också och tankar måste få ta tid. Jag tänker alltså jobbar jag.
Där försvann mitt dåliga samvete! Det ska jag fira nu med en kopp te och en väldigt liten kaka.

4 kommentarer:

www.evaswedenmark.blogspot.se sa...

Min dead-line brukar heta: "panik-i-sista-minuten" - men på något sätt får man till det eller hur? Och det är sant att tankar tar tid.

Annika Estassy sa...

Skönt att jag inte är ensam Eva! Jag ska anamma ditt uttryck... :-)

Anonym sa...

Det här har jag också tänkt på ofta! Även när jag suttit i möten kan jag känna att jag inte fått något gjort, fast jag bollat förslag, fattat beslut och tänkt nya tankar. Jag lever ibland kvar i att jag vill ha något konkret ifyllt papper, påskrivet avtal eller registrerad uppgift genomförs.
Håller dessutom med er om jobbabästunderpressegenskapen, men jag brukar tänka att det är min lathet att ta itu med saker som ligger bakom:-).

Annika Estassy sa...

Inger, i så fall är det fler än du som är lat! Vi får blida en klubb! :-D