Min farfar var alldeles galen i fotboll. Ibland blev han så upphetsad där han satt i sin fåtölj att vi inte trodde att han skulle överleva matchen. Sällan såg jag honom riktigt glad när han tittade, för det mesta var han förbannad. Spelarna, domarna, taktiken, tränaren, vädret, allt och alla var det fel på.
Pappsen är också fotbollstokig, spelade i en fransk motsvarighet till Korpen och kom alltid hem skadad. Själv är jag gift med en man vars högsta dröm en gång var att bli fotbollsproffs. Hans egen fars kärlek till AIK var ovillkorlig. Idag är T helt ointresserad, kanske att han helt enkelt blev övermätt?
Själv tycker jag att fotboll är tråkigt: det händer för lite under för lång tid. Mitt ointresse till trots har jag ändå viss koll på stora fotbollsnamn. Att T skakat hand med Pelé t.ex. tycker jag är rätt så häftigt faktiskt. Och jag tänker definitivt se Ken Loachs nya film Looking for Eric om en fotbollsälskande brevbärare – Eric Cantona har ju en av huvudrollerna!
6 kommentarer:
Nej jag är inte heller intresserad av fotboll, inte det minsta.
Då är vi två Eva! :)
Fotboll hör väl inte till mina favoritnöjen heller direkt, men med tre otroligt duktiga fotbollsspelande barn så har det blivit några matcher. Nu är det bara den yngste som spelar, men med knäskador och diverse andra fotbollsskador så är det väl bara en tidsfråga innan han också slutar. Tråkigt på sätt och vis, för det är en bra sysselsättning för ungdomar.
Men som sagt, slipper jag så är jag glad, men det törs man ju inte säga högt! :)
Vi verkar vara flera. Jag är bara komplett intresserad av hur bollen rullar och har svårt för den nationalistiska yran kring ett svenskt lag. Men ingen tvingar mig att se - min pappa var inte särskilt intresserad, ingen av mina män heller. Men sonen, han är grönvit hammarbyare in i själen!
Även jag totalt ointresserad. Trist och långtråkigt. Tacka vet jag en riktig hockeymatch!
Hockey bjuder i varje fall på högre tempo och fler mål!
Skicka en kommentar