torsdag 1 oktober 2009

Jag hade förträngt de apatiska barnen.

Minns ni debatten om de apatiska flyktingbarnen i början av 2000-talet? Jag måste i ärlighetens namn erkänna att jag inte var speciellt insatt när den pågick och jag skyndade mig att förtränga den när den tystnade. Att barn skulle må så dåligt psykiskt att de försvann in i sig själva och blev till sängliggande kollin gick inte att förstå, mina referensramar räckte inte till.

Snart spred sig ryktet att detta inte var på riktigt, att det var någonting som flyktingar tog till för att få stanna i Sverige. Barnen var drogade, förgiftade, eller så var de uppe på nätterna när ingen såg. Många godtog den förklaringen trots att det aldrig gick att få fram bevis för den, kanske av det enkla skälet att en annan sanning hade varit för jobbig att ta in. Och så fanns det politiska poäng att vinna. Sen blev det tyst och jag trodde att det hela var över, det fanns nog inga apatiska flyktingbarn längre, de som eventuellt existerat var borta. Eller friska. Skönt.

Gellert Tamas har inte låtit sig nöjas med att det blev tyst utan han har istället grävt och undersökt. Vad hände – egentligen? Hur kom ryktesspridningen igång, vem stod bakom den och varför? Jag har inte läst hans bok “De apatiska”, jag har bara läst vad tidningarna skrivit om den. Och så har jag läst Maciej Zarembas upprörda recension i dagens DN. Det är en obehaglig läsning och jag undrar hur boken kommer att bemötas; med debatt eller med tystnad?

3 kommentarer:

bloggare på icedaniel.se sa...

Är apatiska flykting barn ett stort problem i andra länder, ta lärdom får dem i så fall.

Jenny sa...

Annika, tack för intressant boktips! Jag har tidigare läst Gellert Tamas välskrivna bok "Lasermannen".
Jag hoppas innerligt, efter att ha läst ditt blogginlägg och DNs recension, att boken möts med debatt, och inte med tystnad som du eventuellt befarar. Det är uppenbarligen en fortsatt viktig politisk diskussion.

Annika sa...

Och om diskussionen uteblir kan man undra varför...