Nej, Maken var ingen bok för Hundöronen. Ingen av oss gillade den. Välskriven och välberättad – absolut – men huvudpersonen irriterade oss bara. Två i gänget läste boken när den kom ut på 70-talet och tyckte då mycket om den. Trettio år senare har de gjort en helomvändning. Allt som en gång upplevdes som angeläget upplevs nu som bortskämt gnäll istället. Sympatierna går inte längre till den unga kvinnan som inte vill leva ensam men inte heller ha en intim relation, utan till den förälskade mannen som i sju års tid försöker få flickvännen att älska honom. Vad säger det om oss egentligen? Dock väckte huvudpersonen en viss medkänsla hos mig, det var nog inte så lätt att förena den nya kvinnligheten som 70-talet förespråkade med den traditionella.
Som vanligt hann vi också avhandla en hel del livsavgörande väsentligheter som att många män med små fötter köper sig för stora skor eftersom stora fötter anses vara ett tecken på virilitet, svininfluensahysterin, GPS och Spotify. En helt vanlig tjejkväll alltså, med massor av skratt.
7 kommentarer:
Lustigt, alla pratar bara lyriskt om den idag. Jag borde läsa om den. Jag störde mig väldigt mycket på någon slags foträthet hos huvudpersonen när jag läste den på 70-talet.
Jag vet åtminstone två unga kvinnor under 30 som nyligen läst den och tyckt om den!
Ja, jag undrar verkligen vad du skulle ha för uppfattning om den idag om du redan då tyckte den var för foträt...
Borde läsa om den jag också.
Jag har en knapp tredjedel kvar och önskar att jag kunde prata med huvudpersonen och be henne bestämma sig någongång. Hennes velande hit och dit gör att det kryper i kroppen på mig!
Precis så kände också vi P! Jag satt hela tiden och tänkte "skärp dig nu!". Dock tyckte jag lite synd om henne i slutet av boken, hon är egentligen en rätt så tragisk figur.
Jag läste den för kanske 15 år sen, och minns absolut ingenting!
Vilket också säger en del Maria!
Skicka en kommentar