Det finns böcker och så finns det litteratur.

Jag har haft en läsperiod. Jag började med Mustafa Cans berättelse om sin mamma, Tätt intill dagarna, en bok jag tyckte var okej men inte mer. Jag blev helt enkelt väldigt trött på Cans mamma och hennes sjukdom, vilket givetvis är helt politiskt inkorrekt att tycka. Då var det faktiskt mer intressant att läsa om familjens utvandring från Kurdistan och invandring till Sverige. Mamman lärde sig aldrig att prata svenska, inte heller att skriva, ett problem som den misslyckade svenska integrationspolitiken fortfarande brottas med.

Jag gick sedan över till Själens osaliga längtan skriven av Audrey Niffenegger som även skrivit Tidsresenärens hustru. Niffenegger fortsätter att tänja på gränsen mellan fantasi och verklighet. Hon låter oss inte resa i tiden denna gång utan in och ut i den värld vi känner till och den osynliga, där själarna finns. Utan tvekan originellt och underhållande men jag blir aldrig engagerad i de osannolika men samtidigt platta karaktärerna, utan står utanför och tittar in.

Och så Bumerang av Tatiana de Rosnay, en författare jag lovade mig själv att aldrig läsa mer efter den bedrövliga Sarahs nyckel. Nu tyckte jag faktiskt att Bumerang, berättelsen om vad som händer när en krisande medelålders man kommer en mörk familjehemlighet på spåret, var bättre men det är bara att konstatera att madame de Rosnay inte riktigt är ma tasse de thé. Jag tror att jag finner henne för slätstruken, jag blir inte tillräckligt utmanad av hennes berättelser.

Sen var turen kommen till Båten av Nam Le, en novellsamling som spelar i en helt annan division än de övriga tre böckerna; bra språk, stor spännvidd mellan novellerna, gripande och otäcka historier utan början eller slut som man kastas rakt in i, engagerande samt väldigt, väldigt snyggt skrivet. Båten är mer än en bok, det är litteratur.