Jag går i egna tankar när doften av ett rakvatten
sveper förbi. Välbekant. Så otroligt välbekant. Jag vänder mig om, ser en mörk
ryggtavla, snabba steg på väg bort, en gångstil jag inte känner igen. Men doften
stannar kvar hos mig och jag ägnar resten av min promenad åt att försöka sätta den
i ett sammanhang. När jag köper min morgoncappucino minns jag. Allt kommer tillbaka.
Rakvattnet blir min egen madeleinekaka, början till en berättelse jag skulle
kunna skriva.
Nästa dag går jag in i en galleria. Jag lyfter huvudet, två
kvinnor sitter vid ett cafébord en våning upp. Båda är vithåriga, ingen av dem ler. Vad de säger till varandra hör
jag inte, men jag förstår att samtalet är allt annat än
trevligt. Vilka är de, vad talar de om? Återigen början till en berättelse jag
skulle kunna skriva.
I morse såg jag en ung kvinna halka på en isfläck. Hjärtat
slog ett extra slag, hon liknade min dotter. Liten och nätt och med långt
mörkt hår under en stickad mössa. Klackarna var alldeles för höga, jackan
alldeles för tunn. Hon föll graciöst och landade nästan vackert. Jag tror inte
att hon gjorde sig illa men papperna hon hade i famnen flög högt och långt. En
ung man rusade fram och hjälpte henne upp, en annan sprang runt och plockade upp
färgglada plastmappar och vita ark med en massa text på. Början på en
berättelse jag skulle kunna skriva.
Överallt väntar de, berättelserna jag skulle kunna skriva.
Men tiden att göra det, den är svårare att finna.
3 kommentarer:
Härliga tanke, detta med alla historier som bara väntar på att få bli berättade! Bara att plocka någon av dem som flyger förbi i vardagen, liksom. Det gäller att hålla ögon (och öron) öppna!
Låt som bilda en studiecirkel och börja uppfinna ny tid, fri från alla måsten ;)
Det är ett märkligt men intressant tillstånd det där, när man ser berättelser eller saker man kan använda i sin berättelse överallt. Jag hamnar i det periodvis och översvämmas med idéer bara av att vara på jobbet och möta människor hela dagarna.
Skicka en kommentar