Jag redigerar Croissants till frukost och har kommit till stadiet då jag läser igenom manuset i ett svep, efter att ändringarna jag samlat på mig förts in.
Det gjorde jag i natt när jag, som alltför ofta, vaknade vid tretiden och inte kunde somna om förrän ett par timmar senare.
Det gjorde jag idag när jag satt på tåget till och från Uppsala.
Det ska jag fortsätta med om en stund efter att vi ätit middag, T och jag.
Det märkliga när jag läser min berättelse är att jag glömmer bort att det är jag som skrivit den. Trots att det är jag och ingen annan som hittat på precis allting i den, har jag ibland ingen aning om vad nästa sida ska innehålla. Jag hittar små finurligheter i texten och tänker att det var ju finurligt. Vilken finurlig författare. Tills det slår mig att den finurliga författaren faktiskt är ... jag!
Var fick jag allt ifrån?
Faktum är att jag inte har en aning och det är en både märklig och kuslig känsla.
Som om jag var besatt när jag skrev.
Det kanske jag var?
Det kanske vi alla som skriver romaner är?
8 kommentarer:
Det har jag själv reflekterat över och liksom blivit lite rosa i ansiktet när jag kommit på att det är jag som är författaren till manuset. :)
Rosa av glädje, får vi hoppas! :)
Visst är det fantastiskt att man kan överraskas så av sina egna ord, formuleringar och tankar. Jag har upplevt samma sak flera gånger när jag läst igenom uppsatser och forskningsrapporter jag skrivit. Förstår inte att det är jag som lyft de intressanta resonemangen och perspektiven för att inte tala om det kloka sättet att argumentera och föra fram resultatet. Tänk att man glömmer så snabbt vad man presterat, trots att man arbetat så nära texten under lång tid. Lite läskigt men också väldigt häftigt att man kan får ett utanförperspektiv på sig själv och det man åstadkommit.
Heja dig och din redigering! Fortsatt lycka till!
Superhäftigt! Åh, vad jag hoppas att du ska gilla Croissants, Manilla, att du ska SE scenerna rullas upp, precis som jag ser dem ...
Jag längtar efter att få läsa! Om ditt språk är som i Solviken kommer jag garanterat se scenerna rullas upp:)
Så har jag tänkt med ibland. Att "hur kom jag på det där?" eller "har verkligen jag skrivit det? Var kom det ifrån?" Jag tror det kan bli så om man verkligen lever sig in i rollen när man skriver, liksom BLIR sina karaktärer. Då kommer det nästan som en överraskning sedan när man läser. :) Det är en ganska häftig känsla! :)) Lycka till med redigeringen. Det är lätt att bli lite besatt men det är bara bra och sunt! :)
Hela jag ler när jag läser det här inlägget! Jag sticker det under näsan på min man, och säger att det INTE bara är jag som kliver upp på nätterna för att jobba med sin text, RIKTIGA författare gör minsann också det! Tack, Annika, för att du ger besattheten ett vackert och härligt ansikte! :-D
Där fick han, Susanne! :D
Skicka en kommentar