Det besynnerliga är jag fortfarande kan texterna utantill. Och vilka texter sedan! Några av sångerna är allt annat är ... barnvänliga. Dessutom är de helt utflippade. Som den om en grön mus (Une sourie verte) som springer i gräset och som man fångar i svansen och visar upp för herrarna som säger att den stackars musen ska doppas först i olja, sedan i vatten så att den förvandlas till en varm snigel. Alltså – vad hade den textförfattaren knaprat i sig för piller?
En annan handlar om en liten båt (Il était un petit navire) som ska ut och segla på Medelhavet för första gången. Först är allt frid och fröjd men så tar maten ombord slut och sjömännen drar lott om vem av dem som ska ätas upp. Den stackars skeppsgossen drar det kortaste strået och snart diskuterar sjömännen hur man bäst tillagar en skeppsgosse. Som tur är räddar Jungfru Maria pojken från att friteras levande genom att låta en massa fiskar hoppa in i båten.
Slutligen den ruskigaste sången av dem alla La légende de Saint Nicolas (Legenden om St Nikolaus), berättelsen om tre småbarn som råkar gå vilse och söker skydd hos slaktaren. Knappt har de kommit in i huset förrän de blir dödade, styckade i småbitar och inlagda i salttunnor. Där får de ligga i sju långa år, ända tills den gode St Nikolaus kommer förbi och låter dem återuppstå. Hur barnen reagerar på det de råkat ut för? Inte alls. Det första säger "så gott jag sovit", det andra "jag också" och det tredje "jag trodde att jag var i paradiset".
Djurplågeri, kannibalism och barnamord. Det är annat än Imse Vimse Spindel det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar