Deklaration, presidentval och torrhosta

Påskens fantastiska väder har ersatts med en "goute de froid" – en droppe kallt. Ett lågtryck med andra ord. Regn och åskskurar hos oss, snö i bergen. Med tanke på den extremt torra våren vi hade i fjol är åtminstone jag glad att naturens vattenmagasin fylls på ordentligt.

Förkylningen blir långsamt bättre. Efter två veckor med alla symptom man kan tänka sig har jag nu gått in i fasen irriterande torrhosta. Tröttheten håller i sig men jag har i alla fall fixat med växterna på storterrassen (köksterrassens krukor får vänta) och deklarerat. Det är tredje gången som jag gör det och även om jag hinner glömma vad vissa termer betyder från en gång till en annan, går det numera snabbt att fylla i de olika blanketterna. Återbäring eller kvarskatt räknas ut automatiskt, precis som i Sverige.

Det är mycket som är olika när det gäller fransk och svensk byråkrati men det är också väldigt mycket som påminner om varandra och följer samma sorts logik. Att båda länderna är med i EU underlättar väldigt. På söndag är det dags för den andra omgången av presidentvalet och det står mellan Macron och Le Pen. Just nu leder Macron opinionsundersökningarna men Le Pen ligger farligt nära. Tevedebatten mellan de båda i kväll blir därför avgörande. Jag håller tummarna hårt för att Le Pen ska göra lika dåligt ifrån sig som hon gjorde för fem år sedan. Macron är långt ifrån perfekt men Le Pen är en katastrof. Måtte väljarna genomskåda henne!

Vikten av minnen

När jag var sju år gammal skickades jag iväg för att bo hos min faster ett år. Av hälsoskäl, sas det. Resten av familjen stannade kvar i Senegal och jag hade inget annat val än att gilla läget, som det så vackert heter. Anpassa mig för att överleva helt enkelt. Min faster hade tre barn och mellanflickan blev som en lillasyster för mig. Hon grät förtvilat i veckor efter att jag flyttade därifrån igen, förstod inte var hennes "syster" tagit vägen. Vilka trauman vuxna som menar väl kan utsätta barn för ...

Idag kom hon och hälsade på, min kusin, och jag tänker på hur värdefullt det är med människor som minns en som liten. Många av barndomens berättelser försvann med mamma. Pappa lever fortfarande men hans alzheimer har raderat bort det mesta som har med min barndom att göra. Då är det tur att syskon och kusiner finns.

Vid spisen

Meningen var att jag skulle ta det lugnt idag och tillfriskna, men så fick jag feeling och ställde mig vid spisen. Det blev en purjolöks- och baconpaj med rosmarin, en citronkaka med färska jordgubbar som topping och slutligen ett surdegsbröd. Nu har jag gjort mitt för idag.

Påskafton

Nu är det T:s tur att vara förkyld men han är mest hes och verkar slippa hosta, bihållsinflammation och feber till skillnad från mig. Dock är jag på bättringsväg – medikamenterna som monsieur apotekaren plockade fram har fått hostan att lugna sig och bihålorna att tömmas.

Idag är det påskafton. Men eftersom både skärtorsdag och långfredag är vanliga dagar i Frankrike märks påsken inte av lika mycket som i Sverige. Jag har putsat fönstren och bytt gardiner, tvättat flera maskiner och tagit hand om strykhögen. Det sitter liksom i detta med att vilja ha det renstädat på påsken.

Vi har suttit utomhus under paviljongen och ätit lax, ägg och varm potatissallad, och ikväll blir det kalvgryta och jordgubbar. Säsongen för gubbarna är i full gång och lagom tills den är slut kommer körsbären. Solen skiner och jag har tagit av mig strumporna. Välkommen sköna försommar!

Stilla i huset igen

Så har de åkt hem till Sverige igen, lilla Isabelle och hennes föräldrar. Leksakerna är undanplockade tills nästa gång hon eller Hedda kommer. Det är förunderligt tyst utan Isabelles ständiga små kommentarer om sakernas tillstånd. Tänk så mycket som rör sig i huvudet på en 2,5 åring! Och allt ska berättas för mormor – eller mammi som barnbarnen kallar mig.

Dexter tittar upp mot gästhuset som om han väntar på att  människovalpen ska kliva ut genom ytterdörren. För även om han blir lite svartsjuk ibland, gillar han att hon kastar bollar till honom.

Det blev en fin vecka trots dunderförkylningar och borttappad röst. Dottern överraskades med att bli friad till och själv fick jag veta att ett nytt barnbarn är på väg! Nästa gång vi ses igen blir i sommar – flygbiljetten till Sverige är redan bokad.

Nu ska jag se till bli frisk. Sedan ska jag ägna det mesta av tiden till att skriva klart min nya roman.

Tiden går inte – den rusar!

Och bloggen hänger inte med, tyvärr. Men vi mår bra, lever vardagsliv och ser fram emot nästa vecka när barnbarnet Isabelle och hennes föräldrar kommer hit. Nästan tre veckor med regn och gråväder – vilket är högst ovanligt här – är till ända. Efter några fina dagar kom blåsten igår, på självaste första april. Iskalla orkanvindar som fick en liten lastbil som parkerat en bit nedanför vårt hus att välta. Det blåser rejält idag med om än inte fullt lika hårt. Bortsett från hundpromenaderna håller vi oss inomhus. Från min fåtölj ser jag havet och himlen – jag är lyckligt lottad.

I Ukraina fortsätter kriget. Tidningen Le Monde som jag prenumerar på har en utmärkt rapportering därifrån med många reportage och djuplodande artiklar. Jag läser dem alla. Tidningen skriver även om läget i Ryssland där angiverier och jakten på krigsmotståndarna är i full gång. Ordet "förrädare" målas på ytterdörrarna, en professor hittade ett svinhuvud och en skylt med judesvin på utanför sitt hem och en lärare som förklarade hur fel kriget var för två av sina elever blev anmäld. Av eleverna. Som hade spelat in samtalet. Några exempel bland många.

George Orwells hemska 1984 har blivit verklighet.