Långhelg

Vindstilla, soligt och 25 grader varmt. Folk badar, båtlivet har kommit igång, turisttrafiken likaså. Många har tagit ledigt idag som det verkar, och det är full fart nere i byn. Jag satt på terrassen i kväll och kurade skymning. Himlen och havet var som en pastellfärgad akvarellmålning. Att fånga färgerna med mobilens kamera är omöjligt. Så det blir en eftermiddagsbild tagen från solstolen.

Förutom att beundra utsikten har jag fixat fram alla papper som krävs för att ansöka om att få bli en del av det franska sjukförsäkringssystemet:

- ansökningshandlingar

- utflyttningsintyg från svenska Försäkringskassan

- elfaktura och boendeintyg från EDF

- fotokopior på våra pass

- RIB (bank- och kontouppgifter)

När vi fått vårt försäkringsnummer är det dags att ansöka om ett carte vitale, det ultimata beviset på att vi kommit in i systemet. Den franska sjukvården har mycket gott rykte så det känns bra att få tillgång till den.

Lästider

Det har blåst friskt sedan i lördags och idag gränsar det till storm. Stackars min Sankt Patriksbuske (Choisya Ternata Sundance) som jag planterade så sent som för en vecka sedan! La tramontane är inte nådig när hon sätter igång så jag hoppas att busken orkar stå emot. I morgon ska det mojna och till helgen bli vindstilla och soligt. Tur för våra hyresgäster och för flamencofestivalen som går av stapeln i Banyuls i morgon och som vi tänkte åka till.

Omslagstexterna till En sång för Hedda är skrivna och inskickade. Jag har bokat tid för bilbesiktning och för trimning av Dexter och för provtryck av huset (obligatoriskt när man byggt nytt). Nu tänker jag läsa. Äntligen! Först i tur är Anna Fredrikssons Ett enklare liv, del 2 i hennes serie om Pensionat Pomona. Jag gillar Annas böcker och blev väldigt förtjust i del 1, Mellan himmel och hav.

Att kunna gå och lägga sig igen efter frukosten, och sitta i sängen och läsa en bra bok medan vinden viner runt knuten ... Vilken lyx!

Gulbladig Choisya Ternata. Tillhör citrusväxterna och kallas Oranger du Mexique på franska och Mexican Orange Blossom på engelska. Ja, jag är lite nördig när det kommer till växter!

Inskickat!

Klockan 01.20 i natt mejlade jag tillbaka En sång för Hedda till min redaktör, fem dagar före deadline! Jag har redigerat, sedan läst igenom allting, redigerat lite till, faktagranskat och sett över kapitalindelningen en sista gång. Berättelsen är nu precis som jag vill ha den. Hurra!

Återstår för redaktören att komma med feedback, och för mig att godkänna texten innan den skickas till brytning. Sedan väntar ett par omgångar korrekturläsning innan boken är klar att skickas till tryck. Under tiden jobbar förlaget med planering av marknadsaktiviteter och införsäljning av boken.

Jag kan alltså fira makens födelsedag idag med gott samvete. Men sedan är det tillbaka till arbetet som gäller. Omslagstexter ska skrivas och en ljudboksserie planeras. Jag har även en bunt med böcker som jag längtar efter att få läsa.

Vädret då? Soligt, varmt och blåsigt. Sommaren är definitivt här nu.

Sista rycket

Sjuttio sidor kvar att redigera och jag ska försöka bli klar i dag. Eller snarare i natt. För i morgon fyller T år och vi tänker fira det med att dra iväg någonstans och ta en långlunch.
Värdefull redigeringstid försvann i går eftersom jag städade och fejade med gästhuset tills allt var perfekt. Mitt kontrollbehov är oändligt!
Som välkomstpresent ställde jag en flaska lokalproducerad rosé i kylen och en påse blandade nötter i skafferiet. Fast gästerna kanske är nykterister och nötallergiker ... Hade varit bättre med choklad men tänk om de bantar? Melon och skinka? De kanske inte äter kött. Ost? De kanske är veganer. Honung, tapenad, olivolja, örttvål eller blommor då? Kan bli lika fel det. Så jag håller mig till vin – de kan alltid ge bort flaskan om de inte vill ha den, och låta bli att öppna nötpåsen.
Under tiden sopade och möblerade T om i garaget och vi får nu in två bilar utan problem, något som åtminstone alla gäster med bil kommer att uppskatta.
Våra första Airbnb-gäster har installerat sig i gästhuset och jag har återigen två jobb – författare och Airbnb-värd. De tycks vara nöjda och vi låter dem vara ifred. De kommer att få en solig men till en början blåsig vecka. Mycket kan jag göra för att de ska få en så angenäm vistelse som möjligt men vädret är bortom min kontroll.

Femtioplus kvinnor kan

La Dorade. Café och hotell.
Färgglatt så det förslår, som så ofta här.

T är hemma igen och livet går sin gilla gång. Jobba, promenera, ta en kaffe på La Dorade ... Men att det mesta är som vanligt betyder inte att det är tråkigt. I morgon, till exempel, tar vi emot våra första betalande hyresgäster, ett par från Tyskland, som ska bo i gästhuset en vecka. Och eftersom vi har lovat tillgång till wifi har jag ägnat en stor del av dagen att ordna med det. Fick bland annat åka in till Perpignan och skaffa en ny Livebox eftersom den vi hade bara dog helt plötsligt. En ung man på telefonsupporten som jag var tvungen att gå via, frågade så dumt att jag blev riktigt irriterad. Bara för att jag är en kvinna i mina bästa år innebär det inte per automatik att jag inte kan ett jota om IT. Om jag säger att Liveboxen är död så är den det. Då kan jag givetvis inte starta om den. Den är ju död.
Sedan var det dags för den nya boxen att installeras, och samma tekniker ville "hjälpa" mig med det. Det slutade med att jag bad honom lägga på och höra av sig om en halvtimme för att se om jag hade fixat det hela själv. Det hade jag ...

Mitt ute i ingenstans ligger den: odlingslotten som en äldre herre sköter med varsam hand.
Där finns en hönsgård också. Vi går förbi den när vi går "rundan".

Från gårdagen. Varmt men inte hett, och vindstilla.

Gästhusets terrass. Jag hoppas att gästerna ska trivas! 19 grader i poolen ...

Tuta och köra

Molnen hängde lågt i går men hunden och jag gick vår vanliga runda ändå. Det finns ju inget dåligt väder ...

De där krokiga molnen i förrgår talade sanning – det regnade hela dagen i går. I dag är det molnigt bara. Båtklubben jobbar med att lägga ut flytbryggorna (de tas upp på vintern för att inte skadas av stormarna), ett säkert sommartecken. Nu ska jag fortsätta redigera. Målet är att vara klar tills T kommer hem på måndag. En ny scen ska skrivas för att få balans på dramaturgin (en konsekvens av att jag flyttade en annan scen) och sedan ska hela manuset läsas igenom ännu en gång.
Dagens långpromenad är avklarad och Dexter sover. Bara att tuta och köra alltså!

Full aktivitet råder i hamnen.

Hemska vandrande ax

Idag har jag läst in mig på någonting som är ovanligt i Sverige (förutom på Gotland) men desto vanligare här: vandrande ax. Det är när ett torrt, synålsvasst gräsax fastnar med sina hullingar i hundens päls och vandrar vidare med hjälp av hundens kroppsrörelser för att till slut borra sig under huden. Eller så tar det sig in via näsborrarna, svalget, ögonen, öronen och andra öppningar. I Dexters fall fastnade tre ax mellan trampdynorna. Veterinären hittade dem när han rakade bort håret mellan tårna. Ett hade redan gjort håll i huden! Om axet tar sig in blir det allvarliga konsekvenser med operation, eller död, som följd. Vilken tur att jag inte chansade utan åkte in till veterinären i förmiddags! Fortsättningsvis kommer jag att vara extra vaksam när det finns torra fröställningar ute. Ängshavre och vildkorn är särskilt farliga.

Jag hittade inte mycket information om problemet på svenska hemsidor men desto mer på franska veterinärers hemsidor! Dessa små ax hittades djupt ner i en cocker spaniels ena öra. Hade de vandrat vidare har de till slut spräck trumhinnan.

Redigering och hundbekymmer

Jag redigerar och har nu kommit fram till scenen som min redaktör föreslår ska tidigareläggas. Först tänkte jag nej, nej, sedan tänkte jag kanske, kanske, och nu är jag i full färd med att flytta den. Och ta mig tusan om inte storyn blir bättre! Jag älskar att ha förläggare och redaktör som bollplank när jag jobbar.
Just nu är jag gräsänka. T har åkt upp till Sverige en vecka så Dexter och jag får klara oss själva. Det innebär att jag måste laga mat och ta alla promenaderna. Alltså äter jag inget och har minskat på antalet promenader. Det går ingen nöd på någon av oss men vi längtar nog båda tills T är hemma igen.

Dexter har bekymmer med en tass och jag tror att han haft en kardborre mellan trampdynorna. Tyckte i varje fall mig se en när jag kollade. Han har bitit och slickat och slickat och bitit och eländet verkar vara borta nu, tillsammans med en stor hårtuss. Hunden har alltså luggat sig själv så att bara skinnet återstår! Det ömmar förstås och han haltar så fort underlaget är öjämt. Men annars mår han bra och fortsätter att vara ett underbart och roligt sällskap. Jag måste dock hålla ständig koll på honom eftersom det valpiga med att vilja tugga i sig allt möjligt inte växt bort ännu. Senast svalde han en av mina strumpor vilket resulterade i ett veterinärbesök och en kräkspruta. Håhåjaja, tur att han är försäkrad.

Från dagens hundpromenad. Krokar på molnen brukar betyda att det kommer att regna inom ett dygn.

Svårt att hindra utvecklingen

Kustremsan mellan Banyuls och Cerbère (6,5 km) där vi bor är klassad som naturreservat, réserve naturelle, och omfattar såväl land som hav. Området lockar inga jetsetare utan snarare älskare av frisk luft, kristallklart vatten med levande bottnar samt vacker och orörd natur. Hit kommer man för att njuta av omgivningarna, god mat och goda viner, och för att vandra, bada och stressa av.

Byborna säger att det vore en mardröm om området förvandlades till franska rivieran. Det tycker jag också. Samtidigt är turismen en viktig inkomstkälla i en trakt med låg medelinkomst och dåligt med arbetstillfällen.

"Man ska komma hit av rätt anledning", som en butiksägare sa till mig. 

Att kustvägen är kurvig tyckte han var bra eftersom det hade en avskräckande effekt. Samma sak med la Tramontane, vinden som sägs göra folk galna (men som man faktiskt vänjer sig vid, precis som vid de kurviga vägarna). "Mardrömmen", sa han, "vore om lågprisflygen hittade till flygplatsen i Perpignan. Det ska krävas lite tid att ta sig hit, det håller undan horderna."
Tiden har stått stilla länge i vår lilla del av världen men när jag ser alla byggprojekt som planeras undrar jag om den inte börjat röra på sig.

Grønne Fingre Søges.

Min fina Gröna fingrar sökes har sålts till ett danskt förlag och kommer att släppas som pappersbok, e-bok och ljudbok nästa år. Hurra för det! Och tack till Carina Deschamps Agency som sålde in den.

Konkurrensen om läsarna är tuff. När jag ser all bra inhemsk litteratur som släpps i Frankrike, undrar jag varför franska förlag köper utländska titlar överhuvudtaget. Samma sak gäller så klart även andra länder.
Svenska deckare har ett inarbetat gott rykte och Swedish Crimes har blivit ett begrepp. Men Swedish Feelgood? Där finns mycket kvar att göra.

Dock är feelgood som litteraturgenre på frammarsch i Sverige. För ett par dagar sedan anordnade Norstedts en mycket välbesökt feelgoodafton i Stockholm (som jag tyvärr inte kunde vara med på) och i augusti är det dags för feelgoodfestivalen i Mariefred (dit jag åker). Ica-kuriren har utlyst Årets feelgood (Gröna fingrar sökes är en av de nominerade titlarna) och som grädde på moset kommer höstens Bok & Biblioteksmässa i Göteborg att ha en feelgoodscen. Kanske att jag åker dit ...
Det tar sig, sa mordbrännaren!

Strumpincidenten

Livet just nu består av väldigt mycket redigering och VÄLDIGT MYCKET hund. Igår svalde Dexter en av mina strumpor. Det är första gången som han lyckas med den bedriften. Vi brukar annars hinna ta ut dem ur hans mun, alternativt att han nöjer sig med att tugga på dem som om de vore tuggummin. Men inte igår alltså. Efter att ha googlat om hundar som sväljer strumpor, ringde jag veterinären. I nio fall av tio, sa han, kommer strumpor ut av sig själva via den ena eller den andra vägen. Men ibland fastar de i tarmarna och då är det operation som gäller. Alltså åkte vi in till veterinären i grannbyn Banyuls och Dexter fick en kräkspruta. Strumpan kom ut och nu är allt frid och fröjd igen. Tills nästa gång. Vi ser givetvis till att gömma undan allt sånt som han kan tänkas vilja tugga på men han är både smart och snabb. Jag hoppas att hans ovana att äta konstiga grejer växer bort.

Dags för lite struktur

Redigeringen flyter på som den ska så det finns inte mycket att tillägga när det gäller den biten. Och än har jag inte tröttnat på texten. Däremot måste jag få struktur på mina arbetsdagar. De försvinner i en hiskelig fart och jag är expert på att prokrastinera, med onödiga stresspåslag som följd. Alltså är det strama tyglar som gäller från och med nu. Skriva/redigera på förmiddagarna när jag brukar vara som piggast, och spara diverse ärenden och göromål till eftermiddagen. Och inga skärmar efter klockan 22 för att hjärnan ska hinna rensas på intryck och jag somna lättare. Att läsa en pappersbok däremot går utmärkt. Vilket är vad jag tänker göra nu. Att krypa ner i sängen tillsammans med en bra bok – finns det något bättre?

Redigeringsdag nummer 2

Det snöade i Sverige i natt, på Vätö bland annat. Även i vår del av världen är det svalare. Och blåsigare. Perfekt redigeringsväder alltså, även om jag fortsätter med hundpromenaderna.  Att inte få komma ut på en hel dag skulle göra mig galen.

37 manussidor av 253 är redigerade. Förutom förslag på att tidigarelägga en viktig scen samt några förtydliganden, är det mest korrfel och kommatering som ska åtgärdas. Men att flytta en scen får alltid konsekvenser för resten av handlingen så jag väntar med den biten till senare.

En hundpromenad med utsikt.

Färgmatchat. Men vad är det för buske?

Redigering och brinnande fiskebåt

När ens redaktör kallar En sång för Hedda för en varm och fin berättelse och dessutom tycker att man (= jag) skriver så väl att där inte finns mycket för en redaktör att göra – ja, då blir man (=jag) både peppad och glad vill jag lova! Vi har dessutom fått en släng av ruggväder vilket är perfekt när jag måste hålla mig inomhus för att få jobbet gjort. Jag sitter alltid när jag skriver, min svanka och lätt sneda rygg tycker inte om att jag står upp.

Ruggväder ute som sagt men betydligt varmare än i norra Europa, och redan i eftermiddag ska la Tramontane blåsa bort molnen. Ute till havs brinner en spansk fiskebåt. Först trodde jag att det var en konstig molnbank jag såg men jag tog fram kikaren och upptäckte lågorna. En död och tre skadade enligt lokaltidningen. Båten går inte att rädda och kommer att sjunka till botten. Stackars, stackars människor.

Frisk hund igen!

Det blev till att åka in till djursjukhuset trots allt. När stackars Dexter började skaka av smärta på natten bad vi att få hans mage röntgad. Inga vassa benbitar syntes men ett ställe på tarmen var uppsvälld. Veterinären frågade om Dexter möjligen hade svalt en boll eller strumpa också men det trodde jag inte. Han brukar inte göra det utan föredrar att slita sönder allting i småbitar först.
Han fick tabletter mot parasiter och en vit sörja för att lindra smärtan i tarmarna. Redan nästa morgon mådde han mycket bättre men hade fortfarande blodblandad diarré vilket inte verkade bekymra honom. Våra vänner kom som planerat och vi kunde ta med Dexter på våra utflykter.
Vännerna har nu åkt hem till Sverige igen efter några härliga dagar med promenader, sightseeing, god mat, marknadsbesök och vinprovningar, och Dexter verkar vara helt återställd.

Ett besök till Collioure är ett måste när man har familj och vänner på besök.