Dansen kring guldkalven

Gissa vad? Jag sov som en stock i natt! Helt utan hjälpmedel, jag hade inte ens öronpropparna i. Wunderbar!
Vi bestämde oss för en söndagsbio och T fick bestämma vilken. Det blev The Big Short.
Mycket bra men även mycket skrämmande om fyra outsiders som förutspådde världsekonomins kollaps 2008 - och tjänade en rejäl hacka på den. Ingen film man blir direkt upplyft av, snarare ännu mer desillusionerad. Man kan tycka att vi borde ha lärt oss någonting av det som hände men icke sa Nicke, vår längtan efter rikedom är för stor, vår övertro på oss själva likaså. Så vi fortsätter att dansa runt den gyllene kalven och hoppas på det bästa. Särskilt i Kina ... Vilket om/när det smäller kommer att påverka oss alla. Suck.

Begravning

Vi begravde mamma idag. Det blev en liten men fin begravning. Många tårar men också fina ord och många skratt. Jag är så tacksam över att jag har T och barnen. Vad vore mitt liv utan dem och deras stöd?

Nu är jag känslomässigt slutkörd men ändå lugn. Kanske, kanske att jag äntligen kan sova en hel natt snart, utan att behöva ta piller till hjälp.

Smygvisning av Alla dessa hemligheter

Formgivaren Anna Handell har gjort det igen - eller som någon sa: en riktig Estassy-bok. Hurra!
Som ni förstår ska det också vara en baksidestext men jag avvaktar med den tills nästa vecka ...

Lång dags färd mot natt

Alltså tröttheten idag - helt galet. Jag till och med råkade säga fel på mitt eget efternamn och det tog en stund innan jag upptäckte det. Min hjärna har varit, och är fortfarande, som snömos. Allt detta på grund av att jag inte sovit ordentligt på vad som känns som evigheter. Bara ett par timmar i natt. Då var inte hjärnan mosig minsann, nej då. Då var den extremt pigg och allert, och vägrade envist att sluta tänka en massa tankar.

Så ikväll tänker jag ta en insomningstablett och strunta i om den får mig att snarka som en gris. Det är nämligen en viktig dag i morgon; Norstedts har säljkonferens för sommarens böcker och jag ska intervjuas och presenteras. Mina fifteen minutes of fame. I en klänning från French Connection.

Dessutom är det styrelsekonferens på kvällen.

Det blir en lång dags färd mot natt.

Fem kriterier som kännetecknar en bra roman

Intressant i DN om vad som gör en roman så pass bra att den kan bli en klassiker:
1. Dess tankekraft
2. Dess besynnerlighet
3. Dess originalitet och brott mot vanetänkandet
4. Dess efterglöd
5. Dess svaghet

Inte för att min ambition är att skriva en klassiker men ändå.

Minnen

Helgen har tillbringats i Hälsingland med mina syskon - vi har röjt i mammas lägenhet. Vad ska sparas, vad ska doneras, vad ska slängas, vad vill vi ha själva? För egen del vill jag inte ha någonting alls - det sista jag behöver är mer saker. Men ett par salladsbestick från 60-talet kastar mig rask tillbaka till våra familjemiddagar och jag vill absolut inte att besticken ska försvinna. Inte heller mammas löpare, dem hon både designat och vävt.
Min bror, som är fotograf, tar hand om alla fotografierna och min syster vill ha mammas konsthantverk och alla garner, samt tyger och kläder som kan återanvändas i syrrans olika teaterproduktioner. Mammas brev, dagböcker och berättelser tillfaller mig - 5 papperskassar fulla.
En bra och logisk fördelning.
Mamma hade sparat alla våra brev till henne, en glad överraskning. Tänk att vi skrev så mycket och så ofta till henne! En annan tid, analog kommunikation istället för digital. Men även våra mejl till henne - och hennes till oss - hade hon skrivit ut och sparat. Fantastiskt.

Vårt lilla hus på kullen

"Hur vågar ni?" är det många som frågar när de får veta att vi bygger hus i Frankrike. Vi har ju ingen erfarenhet av att bygga utomlands, av att bygga överhuvudtaget egentligen. Fast detta är inte riktigt sant. Fritidshuset på Vätö byggde barnens pappa och jag och vi hann bygga till och renovera en villa också. Mest han men jag stod bredvid och lärde mig en del. Dessutom bygger vi i Frankrike, ett land med fungerande byråkrati och vars språk jag talar flytande.

När jag blev verksamhetschef för Studieförbundet Vuxenskolan Stockholm satt vi i en egen fastighet, bygdegården Anna Whitlock vid Humlegården: 3.500 kvm, 6 våningar och 100 år gammal. En krävande dam som det ingick i min arbetsbeskrivning att hålla nöjd, men jag lärde mig en hel del där också ...

När det gäller bygget i Cerbère har vi faktiskt tagit hjälp, helt galna är vi inte. Det måste finnas någon på plats som kan övervaka, delta i byggmöten, se till att budget och tidsplan hålls och ha kontakt med myndigheterna. Bara en sån sak som att ordna med anslutning av el och vatten, det kan inte vi göra på distans. Det är därför vi har anlitat madame Bellavista. Hon har ritat husen och hon övervakar allting.
I morse inspekterade hon tomten och rapporterade att bygget fortskred enligt planerna.
Än så länge vill säga. För är det något jag lärt mig den hårda vägen så är det att byggen sällan går enligt planerna. Förr eller senare skiter det sig. Men det får madame Bellavista ta hand om.

Här är förresten en bild hon mejlade över efter byggmötet i morse.
Vårt lilla hus på kullen ... Så overkligt att vi är på väg att förverkliga vår dröm ...

Majrelease för Alla dessa hemligheter!

Lunchmöte med Gunilla och Clara, förläggare respektive redaktör på Norstedts. Det är nu klart att Alla dessa hemligheter släpps i mitten av maj. Hurra!
Dessutom har förlaget valt att använda Anna Handells vackra omslag (som blir officiellt nästa vecka) till att även bli omslag för deras sommarkatalog. Fantastiskt roligt, inte minst för Anna. Hurra igen!

Svar till dig, Ulla.

Istället för att lämna ett långt svar på din fina kommentar om mamma, Ulla, kommer här ett inlägg.

Mamma, ja ... Hon var sannerligen speciell. På både gott och ont, förstås. Människor är ju sällan enbart svarta eller vita. Som liten längtade jag många gånger efter en mer "normal" mamma och som tonåring stångades jag allt som oftast med henne. Men som vuxen försonades jag med den hon var och hade stort stöd av henne.

När mamma förstod att cancern ändå skulle gå vinnande ur striden bestämde hon sig för att avbryta alla behandlingar och låta naturen ha sin gång. Cellgifterna förstörde nervtrådarna i hennes händer och fötter och när hon inte längre kunde ägna dagarna åt det hon tyckte mest om - handarbeta, skriva, gräva i trädgården och ta långa promenader, fick det helt enkelt vara nog. Att bli beroende av andra ville hon absolut inte.

Det blev ett tufft år för henne men även för oss som stod henne nära, särskilt som mamma absolut inte ville att vi skulle berätta för någon om hennes sjukdom. Hon ville inte att folk skulle tycka synd om henne. Så det var bara för oss att hålla masken, vara ledsna i det tysta. Men jag är glad att jag satt hos henne när hon tog sitt sista andetag. Jag såg hur lugn hon var.
En klok men mycket bestämd kvinna, som sagt ...
Jag saknar henne oerhört. Varje dag.

In Memoriam

Jag skrev en minnestext om mamsen idag, till lokaltidningen. Det är första gången som jag gör det, skriver om någon som gått bort alltså. I en vecka har jag gått och funderat på hur jag skulle låta orden falla. Jag ville ha en text som speglade den person som mamma var. Och eftersom mamma inte var någon konventionell person ville jag inte heller ha en konventionell text. Så jag tog hennes egna ord till hjälp:

Gunni Estassy (född Lind), Ljusdal, har avlidit efter en tids sjukdom, 78 år gammal. Närmast anhöriga är barnen Annika, Stéfan och Céline och deras familjer.

”Jag är en flicka på tretton år. Håret är inte ljust och inte mörkt utan mittemellan, stör nästan i rött. Jag bor på en bondgård i Valla, i Hälsingland.”

Så skrev vår mor, Gunni, i sin dagbok, julaftonen 1950. En kavat flicka, en konstnärssjäl, som föddes vid älvens strand och skulle växa upp till en färgstark kvinna och uppleva många äventyr innan hon stilla somnade in, en snöig vinterdag i början av det nya året.

Att försöka berätta om allt det mamma var, är en svår uppgift. Egentligen gör hon det allra bäst själv, hennes ord är så mer precisa än mina egna:

”Det är ingen lätt sak att analysera sitt liv, om man fått för sig att göra det. Det är ganska frestande när åren börjar rinna ut i sanden. Inte tjänar det mycket till heller, utom att övertyga sig själv att man inte levt förgäves.

Man får själv se till att använda sig av det arv man oförskyllt fått med sig genom mor och far och deras upphov. Jag kallar det för innehållet i ’ryggsäcken’; anlagen, begåvningen, viljan, hälsan och utseendet. Gör man inte det försitter man sin chans. De yttre omständigheterna går att påverka och ändra, men inte generna, och sällan medfödd ohälsa.

Men ett vet jag, i alla fall, det mesta blev klart annorlunda mot vad jag föreställde mig som mycket ung, för vad visste jag då? Hm... jag trodde att jag visste allt, förstås!

Jag ville så mycket, inbillade mig ännu mera och såg bara till nästippen. Det räckte gott just då, och entusiasmen var det inget fel på. Inte modet och oräddheten heller. Föds man utan guldsked får det bli starkt rostfritt stål.

Det fanns ingen tillhands som kunde staka ut vägen åt mig, inga föräldrar som tog hand om den saken, ingen vägbeskrivning eller ens karta. Men... jag hade ett ess i ryggsäcken; envishet och en mycket stark vilja och så min intuition – det vi idag kallar magkänsla.

Mitt allra första tonårsmål var att skaffa mig kunskap, att få studera, att få lära mig massor. Nog så krångligt när det bara fanns sjuårig folkskola på orten... och till den var det dessutom fem kilometer. Men jag hade cykel.”

Så småningom räckte inte cykeln till, utan mamma gick över till att färdas med tåg, båt och flyg. I många år bodde hon utomlands. I Frankrike där hon mötte vår far och gifte sig 1962, och i Senegal där mina syskon föddes. 1975 flyttade mamma tillbaka till Hälsingland och förblev bygden trogen resten av sitt liv, även om hennes lust efter att se sig om i världen fortsatte att då och då locka ut henne på nya äventyr. De senaste åren föredrog hon dock att odla sin underbara koloniträdgård. Den som ligger där älven flyter fram, samma älv där allting en gång började.

Dikt och verklighet

Det fina med att vara författare är att det mesta som händer en eller ens omgivning kan användas i en berättelse.

Detta var dagens lilla visdomsord.

Tapetfunderingar

Det kan vara så att jag snöat in mig på 50-tals inspirerade tapeter vilket kan bero på att vi i april flyttar in i en 50-tals lägenhet. Ett par vådor i köket vore fint. Kanske. Och så lämna in luckorna för omlackning. Kanske. Låta måla om fönstren och beställa nya, rena, persienner. Definitivt. Ersätta vår nuvarande soffa och matgrupp med mindre varianter eftersom de vi har idag inte kommer att få plats. Sälja av fler möbler ändå av samma anledning. 53,5 kvm är inte särskilt stort. Men de är helt fria från insyn och jag tror att de kan bli naggande goda.

Kanske är vi galna.

Det kan mycket väl vara så att vi är lite galna, T och jag. Eller så är vi väldigt kloka. Framtiden får utvisa, tänker jag. En sak är säker – vi gör det som känns rätt för oss. Mer känsla än förnuft, tycker säkert somliga …

Lägenheten i Djurgårdsstaden är uppsagd vilket känns som en befrielse. Typ 100 kilo som lyfts bort från våra axlar.

Samtidigt förhåller det sig på det viset att den lägenhet vi köpt i Norrtälje inte blir inflyttningsklar förrän om tidigast ett år. I värsta fall om ett och ett halvt år. Med nybyggnationer vet man inte så noga. Så vad göra under tiden?

Vår första tanke var att bo i stugan. Det skulle gå men det vore, av många olika anledningar, inte det optimala. Efter att ha kliat oss i skallen ett tag, bestämde vi oss till slut för att mellanlanda någonstans. Fortfarande i Norrtälje, det är ju ändå hit vi vill och ska. Ikväll blev det klart var: en tvåa i samma kvarter som vår lägenhet kommer att byggas.

När detta skrivs sitter jag i stugan. Det är rejält kallt ute och massor av snö. Vi har tänt ljus och gjort en brasa och dricker te. Vi talar om framtiden. Om Frankrike och om Norrtälje. Och om mamma. Jag tror faktiskt att hon skrattar gott åt våra påfund. Men jag tror också att hon hejar på oss. Var det något som mamsen inte var rädd för så var det äventyr.

I väntan på att vår riktiga lägenhet ska byggas tänker vi bosätta oss här. Inflyttning i april. Hurra!

Skitcancer

Alan Rickman

För en vecka sedan dog mamma och jag har ännu inte lärt mig att tala om henne i imperfekt.
Idag dog en av mina favoritskådespelare - Alan Rickman. Han blev 69 år.
Den 10 januari dog David Bowie. Han blev 69 år.
Skitcancer.

En historisk dag

Jag kände mig låg idag. Men så, som från ovan, kom ett entusiastiskt meddelande från Jérôme och Babeth, våra fantastiska grannar som vi brukar hyra in oss hos i väntan på att vårt eget franska hus ska bli klart:

"Korka upp champagnen! Idag klockan 14 satte grävaren Gaël igång med terrasseringen av er tomt!"

Jag skypade en stund med Jérôme och blev uppdaterad om det senaste: vägen till och från byn ska rätas ut, tre nya bostadsområden har fått bygglov och det talas till och med om att anlägga ett delfinarium ... Byn gör vad den kan för att öka sina skatteintäkter och den har förstått att dra nytta av sitt unika läge. Lite tråkigt är det att den förändras men samtidigt helt nödvändigt om den ska överleva på sikt.

On n'arrête pas le progrès som min far brukar säga. (Man stoppar inte utvecklingen.)

Ge mig ljusa berättelser, tack.

"I ett samarbete med Cancerfonden bjuder TV4 på en galakväll från Cirkus i Stockholm. Det blir artistuppträdanden och möten med människor som drabbats av cancer. Under kvällen kommer även priset Årets forskare delas ut."

Kanske borde jag titta på detta men jag orkar inte med mer cancer och död just nu. Inte heller orkar jag med nyheter om barn som knivdödar varandra, män som betraktar kvinnor som lovligt villebråd, barn som svälter i belägrade städer, krig och galna makthavare. Nyheterna nu för tiden är rena rama Golgatavandringen och det enda jag längtar efter är ljusa berättelser. Berättelser som inger hopp och föder framtidstro.

Livet går vidare

Jag har varit så ledsen och gråtit så mycket att jag började blöda näsblod. Samtidigt går livet vidare, det stannar inte upp bara för att ens mamma dött. Alla har vi vårt sätt att hantera sorg. Mitt är att sysselsätta mig. Jag gör saker, även när jag gråter. Städar till exempel. Promenerar. Eller redigerar manus, håller deadlines och bokar mötestider.
Mamma var genuint intresserad av, och mäkta stolt över, mitt skrivande. Hon sa ofta att jag levde hennes dröm.
"Bryter du ihop och slutar skriva bara för att jag dött, lovar jag att komma och spöka för dig", sa hon bestämt.
Hotet om att spöka för oss syskon om vi inte såg till att leva gott och innerligt var något hon gärna tog till, min mor. Nu tror ingen av oss på spöken men med mamma kan man aldrig veta säkert ...
Jag fanns hos henne när hon tog sitt sista andetag, jag smekte henne över pannan och lovade några saker. Bland annat att fortsätta leva hennes dröm.

Mamma älskade snö och vinter. På Vätö är snön vit och naturen nära. När jag är ledsen är det hit jag åker.

Mamma dog idag.

Min mamma, augusti 2013.

Det är så här jag vill minnas mamma.
Stark och glad och lycklig. Med händer som från april till oktober hade fullt upp med att så, beskära, plantera, klippa, ansa, plocka, rensa, skörda, sylta och göra inläggningar.
Som en kvinna som älskade hundar, att läsa och skriva, fotografera, blogga och gå i skogen.
Som en kvinna som var händig som få, som stickade och sydde och skapade. Hela tiden skapade hon, mamma, hennes konstnärsöga var osvikligt.
Som en kvinna som avskydde skvaller, falskhet, opportunism och fega politiker.
Som en kvinna som talade med tiggarkvinnan utanför affären och skänkte henne kläder.
Mamma var glasklar nästan in i det sista och hennes skarpa kommentarer fick oss syskon att skratta och sjukhuspersonalen att lyda.
Hon gick bort alldeles för tidigt, mamma. Inte på långa vägar var hon klar med sitt liv. Jag vet inte när en människa kan sägas vara färdig med livet. Jag vet bara att mamma definitivt inte var det.

Trettondag

Eftersom vi aldrig julpyntade behövde vi inte heller städa bort julen idag. Istället har jag redigerat och kommer att bli klar med manuset till helgen, precis som planerat. Jag har även tagit en långpromenad iklädd bland annat två par strumpbyxor med fleece på insidan eftersom det var tio grader kallt ute och jag var klädd i klänning. Jag tror att jag ska städa bort alla oanvända byxor som tar upp utrymme i min garderob. Klänning är så mycket skönare!
Och så har jag ätit en Napoleonbakelse på ett fik på Karlavägen, börjat läsa en ny roman, lyssnat på musik och tittat på en dokumentär om John Irving, en av mina favoritförfattare. Vilka berättelser den mannen skriver! Men så tar det också upp till sju år för honom att få till dem.

Tyst vagn

Jag har åkt tåg en hel del den senaste tiden. Och varje gång har tågen hållit tidtabellen. Så även idag, trots snö och kyla och mycket folk ombord. Jag bokar alltid en plats i en tyst vagn. Tack och lov att de finns. Just nu behöver jag tystnad mer än någonsin.

Långpromenad

Det gäller att inte dra sig för länge om man vill hinna få lite dagsljus så här års. Idag gick solen ner klockan 14:53. I och för sig såg vi ingen sol men naturen är alltid vacker, oavsett årstid och väder.

Vinterpromenader, brasor och manusläsning

Äntligen sover jag. Jag har sagt det förr och jag säger det igen - det är någonting visst med stugan. Ingenstans slappnar jag av så bra som här vintertid. Det är som om mörkret och avsaknaden av färger har en rogivande effekt. Så jag sover. Och promenerar och läser igenom mitt manus i brasans sken (inte sant, mina ögon kräver elljus, men det lät författarromantiskt och bra).

Gott Nytt År!

Välkommen 2016!

När jag tittar i min kristallkula ser jag att du kommer att bjuda på både glädje och sorg. Jag ser ett nytt manus födas och jag ser en semester utomlands. Jag tror att jag skymtar två små hus med havsutsikt också. Jag ser hårt arbete, stress och flyttbestyr. Tyvärr ser jag även en begravning. Och sådant är ju livet även om just det sorgliga är privat och inget som jag skyltar med. Men i det stora hela tycks min kristallkula tro att 2016 kan bli ett gott år. Det tänker T och jag fira med att gå ner till matsalen och äta pensionatfrukost. Märkligt att vi kan vara hungriga med tanke på supén igår ...