"Är du inte rädd för att bli utbränd, du som har två jobb och dessutom är långpendlare?"
Jag får ofta frågan, särskilt nu när utmattningssyndrom blir allt vanligare och psykisk ohälsa är på väg att bli västvärldens nya folksjukdom (enligt Vetenskapens värld på svt igår kväll).
Svaret är nej, detta är inget som oroar mig. Vilket inte är detsamma som att jag inte skulle vara medveten om risken av att drabbas. Jag känner till varningssignalerna och jag har sett andra bli sjuka.
För mig är återhämtning A och O. Att pausa vid behov och ha balans i tillvaron. Numera lägger jag alltid in i kalendern att jag jobbar hemifrån dagen efter att jag haft ett kvällspass och jag ser även till att boka in ledig tid veckan efter att ha jobbat helg. Mitt i terminerna föredrar jag faktiskt dessa korta, återkommande pauser framför en längre ledighet. Dessutom har jag lärt mig att tacka nej, även till sånt som jag tycker är roligt. Att prioritera är att prioritera bort.
Pendlingen då? Hur konstigt det än låter innebär resorna till och från jobbet att jag tvingas pausa en stund varje dag. De timmarna som jag tillbringar på bussen ägnas åt att skriva, läsa, sortera tankarna eller sova. Den tiden är min och bara min. Jag sitter skönt och för det mesta är det lugnt och tyst ombord, nästan meditativt. Om inte avskärmar jag mig genom att plugga in öronsnäckorna och lyssna på musik.
Vem hade trott det - att pendlingen skulle ge mig energi istället för att ta? Men jag har förstås inga barn som väntar på att hämtas eller som plötsligt blir sjuka, och på jobbet har vi målstyrd arbetstid.
Slutligen har jag T att tacka för mitt inre lugn. T som stöttar, som handlar, som lagar mat och även tar hand om disken när jag vill skriva. Som kramar mig ofta, som får mig att skratta varje dag och som masserar mina axlar när de ömmar. Att han finns i mitt liv är i sig avstressande.
Visst är jag ordentligt trött många gånger, särskilt under den mörka årstiden. Men det är en trötthet som går att sova bort.
